Markus Ridhandbok

Vad är rätt form?

Se på hästar som busar i hagen. De springer, vänder, står på bakbenen, springer igen, vänder helt om i full fart mm. Det är detta vi vill att hästen skall åstadkomma även när vi sitter på ryggen på dem, och vi vill att de skall kunna göra det direkt på vårt kommando.

Med ryttare på ryggen verkar många hästar klumpiga och oviga. Detta beror på att ryttaren och hästen tillsammans utgör en annan enhet, en annan "kropp" än vad bara hästen gör. Ryttaren ger dels en extra vikt, och att extra vikt påverkar förmågan att balansera och röra sig vigt vet många av oss människor helt av egen erfarenhet. Men ryttaren ger inte bara extra vikt, ryttaren flyttar också hästens tyngdpunkt vilket betyder att hästen inte längre kan balansera sig som den är van vid. Med tyngdpunkten på ett nytt ställe krävs det en delvis annan koordination för att kunna balansera sig. Det vet alla som har burit en tung ryggsäck, eller en havresäck för den delen, eller skjutsat någon på sin cykel.. Man kan ta sig framåt, men det är klumpigt och ovigt, och inte vill man göra några avancerade rörelser.

En stor del av vårt dressyrarbete handlar om att lära hästen att kompensera för ryttarens extra vikt, och den flyttade tyngdpunkten, så att hästen med sin ryttare blir lika rörlig och balanserad som hästen är utan ryttare.

Dessutom skall vi lära och träna hästen att använda hela sin potential att röra sig. Likt oss människor, kan hästar med en del träning bli mycket bättre atleter än vad man först tror.

Det är för en ryttare mycket lätt att vara i vägen för hästen och hindra denne från att bli en god atlet. Det räcker med att använda tygeln för mycket, t ex, för att hindra hästen att utföra det den skall. Lika galet blir det med fel vikt, för stora hjälper mm. Att lära sig att inte vara i vägen för hästen är nog en av de största utmaningarna för en ryttare, lika stor som pakethållarens åkare att inte vara i vägen för cyklisten.

[ Kommentera | Upp ]

Hur bär hästen?

När vi sätter oss på hästen uppstår ju en belastning uppifrån. Denna belastning gör att ryggraden sjunker nedåt, likt en löst liggande golvbräda. Det kan man ofta se på unghästar när man sitter upp. Då åker hästens huvud uppåt, ländpartiet nedåt och svansroten uppåt.

För att bära ryttaren måste hästen slappna av i sina ryggmuskler, och istället använda muskler på ryggens undersida. Till det bärande arbetet används även muskler på lårens framsida, de muskler som för låret och benen in under magen. Det har länge diskuterats om hästen använder bukmusklerna till att bära med. Sammanfattningsvis kan man säga, att det är de muskler som hjälper hästen att kuta rygg, som den bär ryttaren med. Den som vill veta vilka muskler detta är, kan göra 50 sit ups. Dagen efter känner man tydligt vilka muskler man använde. Det är samma muskler som hästen använder till att bära ryttaren med.

Slappnar ryggmusklerna  av, finns det inte längre något som håller huvudet uppe. På hästen som bär ryttaren på ett bra sätt, trillar alltså huvudet nedåt, och hänger avslappnat i halsen. Samtidigt händer det saker bakom sadeln. Genom hästens "kutande" med ryggen, viks rumpan inåt. Detta syns som att svansen sitter lägre ned och att ryggen blir rundare bakom sadeln. Den inskjutna bakdelen leder till att bakbenen sätts ned längre fram, och på det viset bättre bär upp hästen och ryttaren.

Olika hästar har av naturen olika lätt att bära en ryttare, men alla hästar kan läras att på rätt sätt bära ryttaren. Det går naturligtvis även att lära en häst att bära ryttaren på ett felaktigt sätt, och det är tyvärr allt för enkelt. Det största hotet mot att ge hästen en bra bärteknik, är att belasta tygeln för mycket. Om ryttaren håller för hårt i tygeln, måste hästen hålla emot med musklerna ovanpå halsen och ovanpå ryggen, vilket leder till den sänkta ryggen som jag nyss beskrev.

Felaktig bärteknik leder till felaktig belastning. Spänns  ryggmusklena för mycket sänks ryggen och rumpan putar uppåt, vilket leder till att bakbenen hamnar längre bak. Då minskar belastningen på dem. Därmed ökar belastningen på frambenen. Detta är orsaken till att mången häst slits ut i sina framben.

[ Kommentera | Upp ]

Påskjut och bärighet

Låt oss återigen titta på hästen som står avslappnat. Han har det vänstra bak-benet framfört, och det högra tillbakafört. Jag mäter detta från höftleden, som är ungefär där det röda strecket vinklar sig. Som han står här, bär han mer kroppsvikt med det vänstra bakbenet än med det högra, eftersom det vänstra bak-benet är närmre tyngd-punkten.

Om hästen drar en plog eller vagn är detta en bra placering av bakbenet, för när den drar  skjuter den sin kropp framåt med bakbenen. Det är som när vi försöker att knuffa loss en bil ur en snödriva. Då lutar vi oss mot bilen, och sätter fötterna bakom oss. Försviner bilen trillar vi eftersom våra ben inte bär oss utan lutar oss mot bilen.

Om ridhästen rör sig framåt med bakbenen för långt bak, skulle den också trilla, ifall den inte hade haft några framben. Är bakfötterna för långt bak, ökar belastningen på frambenen.

Med bakbenet bakom höftleden skjuter hästen kroppen framåt och belastningen på frambenen ökar. Med bakbenet framför  höftleden, bär bakbenen kropp. Då till en vanlig fråga: Måste hästen ha sina ben i påskjutsläge för att ta sig framåt? Svaret är nej. Den lilla ansträngning det är att förflytta den egna kroppen klarar hästen, liksom vi, utan att skjuta på.

Det normala är att benen pendla lika mycket framåt som bakåt. Med felaktig ridning blir det lätt att bakbenen hamnar för långt bak och alltså bara skjuter på. Detta uttrycks som att ridhästen skall aldrig skjuta på mer än den bär.

Det tryck, fartökning och kraft som det påskjutande bakbenet ger, skall fångas upp av det andra bakbenet, inte av ett framben. För att klara det skall hästen kliva in under magen med det fria bakbenet.

[ Kommentera | Upp ]

Avslappning

Hur kan vi vilja att en atlet, en häst i arbete, skall kunna slappna av? Det beror på vad man menar med begreppet avslappning. Jag tror att man i alla sporter står och ropar "slappna aaaav" till varandra, säkerligen även inom tyngdlyftningen. Detta kan låta konstigt, tills man förstår att det är i de muskler som man inte använder, som man skall slappna av.

Gör ett experiment: Böj din arm. För att böja armen behöver man onekligen låta muskeln på armens framsida, biceps. dra ihop sig. Dock kan fortfarande den muskeln som sträcker armen, triceps, vara avslappnad. När vi gör så, använder vi minsta möjliga muskelspänning för att böja armen. Detta gör vi även när vi lyfter något tyngre, t ex en stor tekopp. Då måste förvisso biceps spännas mer, men triceps kan fortfarande vara avslappnad.

Gör nu nästa experiment: Böj på armen igen, och spänn alla musklerna. Då upptäcker du säkerligen att du inte längre kan röra armen. Dessutom får man ganska snart ont av mjölksyran som bildas. Gör man detta med en tekopp i handen, blir det omöjligt att föra den till munnen eftersom alla muskler motverkar varandra.

Alla leder i hästens, och vår egen, kropp har denna typ av motsatt-verkande muskler. Ena muskeln sträcker, medan den andra böjer. Det är ytterst sällan som man behöver båda sakerna samtidigt.

Alla vet vi hur trött och öm man blir i armarna av att göra ovana, pilliga saker, som till exempel den första virkningen eller stickningen. Denna ömhet beror just på att vi spänner för många och motverkande muskler i armarna. När vi däremot är vana vid övningen, kan vi göra den avslappnat och bra, med minsta möjliga muskelansträngning.

Att få hästen att arbeta med minsta möjliga muskelspänning, dvs. avslappnad, är en nödvändighet för att den skall kunna utföra sitt arbete som ridhäst. Ju minde onödig musklespänning, desto rörligare häst.

Hur känner man igen en häst som arbetar med minsta möjliga muskelanspänning? En sak man kan titta på är vad som händer när man länger tygeln. Om hästens huvud då trillar nedåt, är den avslappnad. Man kan titta på hästens muskler på halsen och i ryggen. En avslappnad muskel rör sig, bubblar liksom, medan en spänd muskel är hård. Detta syns väldigt tydligt på halsens sidor. och man kan även se det bakom sadeln. På den avslappnade hästen vickar korset från sida till sida i takt med stegen. När hästen lyfter sitt högra bakben, faller högra korshalvan nedåt eftersom inget bär upp den längre. En spänd muskel är tjock, en avslappnad muskel är smal. Är hästens hals avslappnad, upplever ryttaren den som smal.

[ Kommentera | Upp ]

Framåtbjudning

Detta är ett av alla dessa begrepp som sällan blir förklarade. För mig har framåtbjudning inget att göra med att röra sig framåt eller vilja röra sig framåt. Hur ryggar i så fall en häst med framåtbjudning? Ser hästen det samlade arbetet som en bestraffning då, eftersom den får gå mera framåt i ökningarna?

Nej, jag tror att framåtbjudning är en vilja hos hästen att lyda ryttaren. Den häst som uppmärksamt lyssnar på ryttarens signaler "bjuder framåt". Denna vilja från hästen sida skapar vi genom ett tydligt ledarskap, för att använda modern hästterminologi. Vi skall ge hästen tydliga signaler på vad vi vill, och upphöra med signalen när hästen har förstått vad vi vill. En hjälp skall bara sätta igång rörelsen. När hästen har påbörjat den, skall hjälpen upphöra.

En samarbetsvillig häst är koncentrerad. Den har sin koncentration riktad mot ryttaren och ger ett alert intryck.

Att de flesta hästar får en bättre bjudning vid hoppning tror jag främst beror på att man här ger den en väldigt tydlig uppgift i kombination med att ryttaren rider på ett tydligare sätt, dvs med färre hjälper inblandade. Den dåliga bjudning många får i dressyrarbetet tror jag beror på att många ryttare är dåliga på att beskriva övningen för hästen. Hästen förstår inte vad ryttaren vill att den skall göra. Detta beror på att många ryttare använder för många hjälper. Det blir svårt för hästen att förstå, så han väljer att täppa till öronen lite grand för att slippa ta emot alla intryck.

Samtidigt måste hästen naturligtvis känna sig fräsch i kroppen för att kunna utföra allt, men det handlar mera om att som ryttare kräva rätt sak. En häst som har ont någonstans försöker naturligtvis att "smita". Likadant gör en häst som är kissnödig, rädd, trött mm. En del ryttare tycker/hävdar att bjudningen är bättre i slutet av ridpasset än i början. Det kan nog till viss del bero på att vi som ryttare då lyckats att förmedla det vi vill, dvs fått hästen att förstå. Jag har aldrig märkt någon sådan återkommande bjudningsförbättring under ridpassen att jag kan hålla med om det.

[ Kommentera | Upp ]

Mer om framåtbjudning

Har man väl upplevt an sann framåtbjudning är det lätt att veta vad det är, men vad hjälper det en instruktör? Min uppgift är att förklara så att ryttarna själva kan notera när de har lyckats. Att i efterhand tala om vad ryttaren har lyckats med överlåter jag åt åskådare och domare.

Framåtbjudning är som så många andra saker i ridningen ofta förklarade med negationer. Alla vet att framåtbjudning minsann inte är detsamma som fart, eller att hästen springer eller vad det nu är som framåtbjudning inte är. Men vad är det då?

Innan jag satte mig att skriva detta letade jag i arméns ridinstruktion efter vad där är skrivet om framåtbjudning. Till min förvåning fanns inte begreppet med i registret. Detta beror nog på att man ”förr” använde andra ord för samma sak. I en del äldre böcker kan man läsa att hästen skall vara väl framme för hjälperna, vilket förmodligen betyder samma sak.

En anledning till att begreppet är så svårförklarat är nog för att det finns kulturella skillnader i betydelsen och användandet av det. Med kulturer menar jag då våra olika riddiscipliner. Jag skulle tro att hoppryttaren, jockeyn, distansryttaren och dressyrryttaren använder ordet på olika sätt och därför ju faktiskt menar olika saker med det.

Som instruktör har jag ofta irriterat mig på att begreppet är så svårdefinierat och svårförklarat. Det har alltid varit svårt för mig att även få bildade och intelligenta ryttare att först vad bjudning är, och lika svårt är det att få den ovana ryttaren att uppbringa framåtbjudning. Vi har alltså de två angenäma bekymren att dels försöka definiera begreppet och dels att berätta hur man åstadkommer framåtbjudningen.

Låt oss då äntligen komma till saken. Jag tror att framåtbjudning består av flera olika saker och att begreppet inkluderar många av de andra begrepp vi använder oss med.

Det första som ingår i framåtbjudningen är hästens lydighet. Framåtbjudning innebär att hästen villigt gör det ryttaren ber den om. Men det innebär också en annan lika viktig sak: Att hästen samtidigt lyssnar på ryttaren för att ta reda på vad denne strax vill. Medan hästen gör det vi ber den om, skall den aktivt vänta på nästa kommando.

Att hästen gör det vi ber den om betyder att hästen tar över ansvaret för det den förväntas göra. Vid hoppning är detta enkelt. När hästen beslutar sig för att hoppa hindret framför oss och tar över ansvaret för att komma dit på rätt sätt, ja då har vi framåtbjudning. När ryttaren blir en passagerare på den häst som gör det vi vill, då har vi bjudning! När ryttaren inte längre behöver lägga sig i, då har vi bjudning! Även i dressyrarbetet skall vi känna att vi som ryttare på detta sätt blir överflödiga och att vi kan hålla oss passiva och njuta medan vår häst gör det vi ber den om.

En annan enkel situation med bra bjudning är när vi travar rakt fram på en grusväg. Hästen fattar enkelt instruktionen: Följ vägen i detta tempo. Det är enkelt att utföra och lätt för hästen att förstå. Då är det enkelt med bjudning.

På ridbanan blir det raskt svårare, och detta oftast för att situationen blir otydligare där. Efter staketet är likheten med grusvägen slående. Att trava med bjudning efter staketet är också rätt enkelt. Men om vi ger oss in på medellinjen blir det genast svårare eftersom vägvalet inte är lika tydligt. Ofta är ryttare dåliga på att förmedla till hästen vilken punkt man är på väg mot. Hästarna förstår nog dåligt att det är skylten på det motsatta staketet den skall till. Om väl ryttaren märker att hästen inte är på väg mot rätt ställe är det lätt att instruktionen blir vänster-höger-höger-vänster-höger-vänster istället för att vi försöker förmedla ”rakt fram”.

Rakt fram har vi heller ingen bra hjälp för. Alla former av drivning är vettiga, men jag brukar föredra smackningen.

Detta visar också, att hästen endast kan bjuda framåt om ryttaren har talat om var ”framåt” är någonstans. Bristande styrning är oftast ett tecken på dålig bjudning, samtidigt som dålig styrning leder till bristande bjudning.

Framåtbjudning kan alltså förklaras med att hästen har förstått vilken punkt den skall färdas mot och på vilket sätt den skall färdas ditåt. Här måste vi komma ihåg att bjudning handlar om att ta sig TILL något, inte bort från något. Hästen som på skogsturen glatt går hemåt har bjudning. Hästen som springer bort från den farliga vad-det-nu-är har ingen bjudning. Bort från något finns det många riktningar. Till något finns det bara en riktning. Detta har också alla som försökt att tömköra hästar bakifrån märkt. Det blir ofta mycket vingligt den första tiden eftersom hästen inte vet vart den skall. Det är enklare att få hästen att följa oss än att gå framför oss, och enklare för oss att tala om vart hästen skall när den är bakom oss än framför oss.

Här har hoppryttaren återigen en fördel eftersom hindrena är tydliga saker att ta sig till och enkla att förmedla till hästen. I det mer diffusa dressyrarbetet blir ofta styrandet lidande, men det är lika viktigt här som i hoppningen att hästen verkligen vet vart den skall.

Om vi nu då lyckas få vår häst att ta över ansvaret för att ta sig längs den väg ryttaren har bestämt i sin outgrundliga vishet, kan vi kontrollera del två av framåtbjudningen; lyhördheten. Om vi utan större åthävor kan byta uppgift för hästen och få den att villigt ge sig i kast med en ny uppgift, ja då har vi det som framåtbjudning nog är.

I mellantempon är framåtbjudning en enkel sak. I extrema tempon är det svårare. Till exempel är det omöjligt för hästen som springer det fortaste den kan att ta emot en hjälp att öka tempot. Det upplever nog varje jockey på upploppet. Den andra ytterligheten har vi i rörelser på stället, där väl piaffen är den tydligaste. Att få hästen att förstå vitsen med att röra på benen när den inte skall någonstans är en sann utmaning.

Vi kan således med visst fog säga, att hästens utbildning handlar om att kunna behålla bjudningen i allt svårare situationer. På den oerfarna hästen rider vi enkla övningar där det är lätt att hålla isär begreppen. På den utbildade hästen kan vi rida svårare övningar och svårare kombinationer med tätare övergångar. Försöker vi det sistnämnda på den unga hästen upplever vi att hästen inte längre vill. Detta gäller även hopphästen som i början av sin karriär får hoppa hinder det är lätt att ta sig över, medan den på toppen av sin karriär förväntas att med glädje hoppa de mest underliga saker som dessutom står ”på fel ställe”. Den välutbildade hästen klarar det.

Det finns en del enkla sätt att kontrollera bjudningen.

1 Ta bort alla hjälper. Fortsätter hästen gör det den skall, har du bjudning. Behåll dock din sits! Den får du inte ”ta bort”.

2 Blunda en stund. Om hästen efter tre sekunder är kvar på samma linje, har du bjudning

3 Byt övning. Om hästen villigt ger sig i kast med det nya, har du bjudning

Det är som sagt lättare att tala om vad bjudning är. Än hur man åstadkommer den. Några enkla övningar att skapa bjudning kan jag dock försöka att ge er.

1 Jag ber ibland mina ryttare att på den travande hästen förbereda en halt. Då utför ryttarna en rad åtgärder och har strax en häst med bjudning. Be alltså din häst att vara beredd att strax göra något annat, men låt den vänta en stund med själva utförandet

2 Variera övningar ofta. Ibland ger jag mina elever i uppgift att byta övning var femte steg, och det är svårt. Man kan nöja sig med att byta övning vid varje bokstav eller var tionde sekund, Hästen håller sig hellre lyhörd om den vet att det snart kommer en ny uppgift, en ny instruktion. Det skall finnas en anledning att lyssna.

3 Var noga med belönandet av hästen. När den gör rätt skall den märka att du är nöjd. Bästa sättet är att ta bort alla onödiga hjälper, sluta ”tjata” och verkligen känna sig nöjd med hela hjärtat när hästen gör rätt.

4 Styr styr styr! Var noga med att alltid ha en bestämd punkt eller väg som du färdas på. Kontrollera ofta att hästen har förstått vilken vägen är!

[ 4 kommentarer | Upp ]

Framåt nedåt

När vi har fått hästen att gå med minska möjliga muskelspänning, dvs. fått den att slappna av, kan vi få hästen att länga på halsen genom att gå framåt med vår hand så avståndet till bettet blir längre. Denna eftergift i tygeln är den bästa kontrollen på att hästen är avslappnad och bär oss på ett riktigt sätt. Vi kallar det även för att hästen söker efter bettet, dvs. försvinner bettet vill hästen leta rätt på det igen, så att han mjukt kan hålla ryttare i handen.

Den form vi då får, en form med lång hals och ett lågt huvud, är en kontrollform som vi när som helst skall kunna få hästen till, och även den första form vi ber vår häst att inta när den är ung. Så fort hästen har förstått att det är tillåtet, ja till och med önskvärt, att slappna av, skall ridningen sträva efter en annan form, som vi kallar för framåt - uppåt.

[ Kommentera | Upp ]

Framåt uppåt

När vi ber den långa, låga hästen att göra något krångligt, väljer hästen av sig själv en annan form. Hästen höjer då huvudet för att balansera sig bättre. Det är den formen vi ser när hästar busar i hagen. Viktigt är, att vi hela tiden kan behålla den avslappnade hästen.

Och märkväl: Det är hästen själv som lyfter sitt huvud. Som ryttare behöver vi inte blanda oss i. Om vi ger hästen ett arbeta, och ser till att han fortfarande är avslappnad, så hamnar huvudet där det skall.

Hästen skall fortfarande ha huvudet långt fram. Den uppresta formen kommer inte av att avståndet till hästens huvud blir kortare. Hästen skall gå med en lång, hög hals. Om ryttarens hand är belastad, är hästen inte avslappnad.

Hästens form och arbetsförmåga hänger inte ihop med dess huvud, utan med dess bakben. Hur hästen håller sitt huvud är en spegel av hur avslappnad den är och hur vettigt den använder sin kropp. Vi kan just inte påverka hästens arbete genom att påverka dess huvud. Däremot är hästens huvudställning ett resultat av hur bra hästen bär sig och ryttaren, och hur bra den utför önskat arbete.

[ Kommentera | Upp ]

Samling

En stillastående häst har ca 60% av sin kroppsvikt på frambenen, och 40% på bakbenen. Detta ändras när hästen börjar att röra sig. Ungefär lika enkelt som det är för oss att växla mellan att bära mest vikt på höger eller vänster ben, är det för hästen att växla mellan att bära mest vikt på fram- eller bakben. Det finns många tillfällen när hästen minskar vikten på frambenen för att bära mer vikt på bakbenen. Detta gör hästen när den vill röra sig, och när den vill vara beredd att ändra riktning, hastighet, gångart eller något annat. För att erhålla denna ökade balansen och rörligheten sätter hästen bakbenen närmre sin tyngdpunkt (= längre fram). Jag brukar jämföra det med att en människa dansar vigare och bättre om vi står på fötterna än om vi står på händerna.

Studerar man hur hästar rör sig, så kan man notera att varje riktnings, hastighets- eller gångartsförändring inleds med att hästen sätter sina bakfötter mitt under sin tyngdpunkt. Får hästen välja, så bromsar den inte med frambenen utan med bakbenen.

Med samling menas att hästen rör sig med större del av steget i bärområdet, och med väldigt lite påskjut.

För den fria hästen är detta enkelt och självklart, men med ryttare på ryggen blir det lite knepigare. Till stor del beror detta på att ryttaren ändrar hästens jämvikt, mest genom att flytta tyngdpunkten uppåt. Det är alltså svårare för hästen att balansera sig med en ryttare på ryggen, än utan ryttare. Lika avgörande är nog, att det som ryttare är väldigt lätt att hindra hästen i att använda sin kropp på rätt sätt. Att hålla för mycket i en tygel, att sitta snett i sadeln, att röra sig för mycket, för lite eller fel; allt detta påverkar och försvårar hästens möjlighet att balansera sig.

Samlande rörelser och övningar är alltså övningar som lär hästen att sätta ned sina bakben under tyngdpunkten, men de är även styrketränande övningar som, stärker hästens "bärapparat".

När hästen bär mer vikt på sina bakben, blir det ju automatiskt mindre vikt på frambenen (eftersom ju den sammanlagda vikten är konstant). Med mindre vikt på frambenen blir det lättare för hästen att lyfta runt framdelen. Det kallas för lätthet i framdelen. Med mindre belastning på framdelen, blir rörelserna i framdelen högre. Den samlade hästen lyfter, enkelt uttryckt, frambenen högre.

Det är också nu, när vi börjar att prata om samling, som vi skall ta hästens ryggmuskler i bruk. För att kunna lyfta upp framdelen (och därmed belasta bakdelen), måste hästen använda de muskler som ligger ovanpå ryggraden. Den samlade hästen får därför även en högre huvudhållning.

[ Kommentera | Upp ]

Halvhalt

[ Kommentera | Upp ]

Drivning

[ 4 kommentarer | Upp ]

Stöd på tygeln

Vi rör oss återigen med ett begrepp, som ofta får en felaktig betydelse. Stöd på tygeln, är hästens vilja att hålla ryttaren i handen. Initiativet till denna kontakt, måste tas av hästen. Det är en mycket fin, sensibel kontakt, så liten att det är svårt att förklara. Jag brukar jämföra med hur lätt ett litet barn håller oss i handen när man är ute och går. Det vet alla som har upplevt det. Det är en mjuk, avslappnad förbindelse, mycket lätt lätt.

Ofta ser man att ryttare håller mycket hårt i tygeln, ungefär som man håller fast sig i en stolpe de gånger man måste stå på bussen. Detta är inte stöd på tygeln, det är på sin höjd en dragkamp.

Ryttaren kan erbjuda hästen att hålla i tygeln, genom att gå fram med handen. Om hästens mun då mjukt följer med framåt, då har vi det stöd på tygeln som är eftersträvansvärt.

Det finns en liten övning, som kan åskådliggöra det hela:

Ställ er mitt emot en kamrat, och håll händerna framför er i brösthöjd så att fingertopparna precis har kontakt. Därefter blundar båda. Nu skall den som spelar ryttare börja att lugnt röra på händerna. Först samstämmigt, sedan oregelbundet. Den andra personen, i detta fall "hästen", skall kunna följa med i rörelserna med sina händer. Detta kräver avslappning, koncentration och en mycket lätt kontakt. Med spända muskler håller man emot, och kan inte känna den andras rörelser. Har man en gång upplevt denna känsla, förstår man bättre hur kontakten med hästens mun skall vara.

Om man eftersträvar att tygeln alltid skall dallra lite grand, hittar man ganska rätt.

[ Kommentera | Upp ]

Bakom hand

Att hästen går bakom hand, betyder att näsborrarna är längre bak än vad ögonen är. Man kan läsa många krångliga beskrivningar av var näsan skall vara, och de flesta handlar om att näsborrarna skall vara längst fram. Detta är ju hästens naturliga sätt att vara, och ofta finns det ingen anledning att rida annorlunda.

Men alla våra hästar hamnar bakom hand ibland. I vissa tider och kulturer anses detta näst intill som en dödssynd, men ibland är det liksom modernt att ha hästen bakom hand. Alla har vi sett hoppryttare som rider med graman och näsan långt ner och långt in. Motiveringen brukar handla om att ge hästen en bättre bärteknik och bla bla bla, men jag vågar hävda att det mera är ett sätt att följa modet, än ett genomtänkt val.

I dressyrkretsar pratas det ju nu om rollkur, där man medvetet drar in näsan på hästen för at stretcha en massa muskler lite till och få en större rörlighet. Det är möjligt att detta fungerar – om det görs rätt, men tyvärr har ju, som så ofta, de synliga delarna, alltså den indragna näsan, kopierats av ”kreti och pleti”, även av dem som inte är insatta i hela konceptet, varför det gör mer skada än nytta.

Lika galet, vågar jag hävda, är det att aldrig låta hästen ha näsan bakom lodplanet. Ibland krävs det att vi vågar ha det så.

Det finns ett flertal anledningar till att hästen drar in näsan. Det beror alltid på att den vill undvika bettet, och det kan det finnas flera anledningar till.

Den anledning som ofta nämns, är at hästen inte trivs med bettet och försöker undvika det. Den hästen har oftast dålig bjudning och vågar inte gå fram. Om man då tycker at bettet är otäckt, så drar man såklart in näsan för att slippa trycket/kontakten med bettet.

Men en del hästar drar in näsan, för at slippa lyda ett bett, kanske för att slippa lyda en förhållning. Dessa hästar drar in näsan som ett sätt att protestera, att inte vilja lyda.

En tredje häst kan dra in näsan för att den inte förstår bettets verkan och således tycker sig ha hittat ett bra sätt att slippa ”dragandet”.

Hur skall vi då, som ryttare, agera när vår häst hamnar bakom hand? Först av allt: det är ingen större anledning till oro. Det händer de allra flesta och det händer ofta. Om vi rider som vi skall, alltså med en lätt eller ingen kontakt i handen, kan det hända att hästen, av någon av ovanstående anledningar hamnar bakom han när vi vill använda tygeln. Om så sker, skall vi likväl se till att få igenom de tygeltag som vi avsåg, för att sedan släppa fram näsan igen.

 Det viktigaste för att slippa en häst som ständigt går bakom hand, är att vi ger hästen all frihet att röra sig och bära sig själv den stunden vi inte vill inverka. Detta är ju faktiskt den största delen av ridpasset. Det finns, i de allra flesta fall, ingen anledning att avbryta ett tygeltag för att hästen hamnar bakom hand. Bättre är att långsamt men ihärdigt lära hästen vad tygeltagen betyder, så den kan lyda dem istället för att dra in näsan. Annars är det lätt hänt att hästen drar in näsan istället för att lyda tygeln, och då är vi värre ute.

Varför anses det då så fel, att hästen är bakom hand? Det finns två huvudskäl till detta. Är hästen bakom hand, bär den sig inte längre på ett vettigt sätt utan får för mycket vikt på sina framben och kan inte längre röra sig naturligt. Att tvinga in näsan bom lodplanet är således ett sätt att systematiskt förstöra sin häst. Men lika viktigt är, att hästen med näsan bakom lodplanet inte har någon bjudning, och inte är beredd att utföra något uppdrag. Den kan inte hoppa ett hinder, eller springa fort, eller vända direkt, eller vad vi kan tänka oss, eftersom den varken är i balans eller ser vart den skall. En häst som rids bakom hand är inte ”mellan hjälperna”.

Går hästen för mycket och för ofta bakom hand, kan man fundera på om bettet är det rätta, eller om vi använder vår hand på ett felaktigt sätt. Men att näsan hamnar bakom hand lite då och då, det skall vi inte bry oss om.

[ 7 kommentarer | Upp ]

Fyrsprång

Fyrsprånget är den snabbaste varianten av galopp, och skiljer sig rätt markant från den tretaktiga galopp vi alla är förtrogna med.

Titta gärna på en katt, hund, hare eller annat djur som springer. De galopperar inte i en tretaktig galopp med samtidig nedsättning av ett diagonalt benpar, så som vi lärt oss att hästen skall göra. Är man liten och lätt kan man enklare använda ett annat springsätt: framben-bakben-framben-bakben, med två ben åt gången. För en stor häst är detta ett transportsätt som tar mycket kraft och balans, varför hästen inte använder det lika ofta som de små djuren.

Föl springer ofta så, med sina långa ben. Men de väger ju inte heller så mycket.

Fotograf: Johan Olsson, www.fotoaction.se

Fullvuxna hästar använder detta transportsätt rätt ofta, de med. De gör det vid snabb acceleration, som Pontus här till vänster , eller när de vill bromsa snabbt. Och så rör de sig så när det går riktigt fort. Då sträcker de så mycket på alla benen att tretakten i galoppen bryts, och de antingen lyfter upp sig med frambenen, eller skjuter sig framåt med bakbenen. Nedan visar La Gaars mamma Gerba hur man gör:

Denna gångart i högsta tempo, är fyrsprång. Hästen har aldrig mer än två ben i marken. När farten väl är etablerad kan hästen ibland ändra rörelse och ha två diagonala ben i marken, men fyrsprång är det ändå.

Fotograf: Johan Olsson, www.fotoaction.se

Detta är den gångart kavalleriet förväntades anfalla i (kavallerischock), med fällda sablar eller pikar, flera hundra ryttare tätt tätt tillsammans. Det var som en enorm, ilsken igelkott som kom farande rakt emot en. Alla som någon gång ridit förstår det omöjliga att hålla ihop en stor avdelning i en fart som denna, och det visste militärerna också. Därför startades alla anfall från stillastående, med en successiv fartökning, mesta tiden i trav, tills man red fyrsprång vid träffen. Hur lång startsträcka anfallet behövde, vet jag inte.

De gamla militärerna visste att fyrsprånget var slitsamt för hästarna och att man bara skulle öva det korta sträcker och inte regelbundet. Det var en extravagant och ovanlig övning.

Detta tvåtaktiga rörelsemönster, framben-bakben-framben-bakben, förekommer oftare än man tror. Till exempel är det ju så hästen hoppar

Man ser det också i långsammare situationer, som när två hästar busar med varandra i en hage; när de står på bakben, hoppar runt varandra, tvärvänder och liknande. Inom ridningen träffar vi på detta vid piruetter och liknande. Då kallar vi den för skolgalopp. Att hästen byter till detta fyrtaktiga rörelsesätt vid långsamma galoppövningar visar dels att fyrtakten, med två bakben i marken, ger en stadigare balans och större vighet, men också att det är en ansträngande gångart. Så länge det är möjligt väljer hästen den kraftbesparande tretaktsgaloppen. Tyvärr hittade jag inge lämpliga bilder på detta.

Förväxla nu inte den långsamma fyrtakt jag här beskriver, med lektionshästens och travarens fyrtaktiga galopp som har helt andra orsaker, Där är fotflyttningen ytter bak - ytter fram - inner bak - inner fram. Det är en rörelse besläktad med passgången och man ser därför rätt ofta galopp av denna typ även hos passgångsbenägna hästar. Det är en ovig gångart utan bjudning, men har ändå fått ett vackert namn i Guérinières bok: Aubin

[ 1 kommentar | Upp ]

Tempoväxling

Tempo betyder samma sak som fart eller hastighet. Vilket tempo man rider i, betyder alltså hur fort man rider. Svårare än så är det egentligen inte, men folk vill ju gärna krångla till detta, på samma sätt som ryttare och ridlärare gärna krånglar till alla saker.

Att rida en tempoväxling betyder således att byta hastighet. Oftare behöver man inte göra det svårare än så, men på dressyrbanan brukar man ha lite fler krav. För att förstå dessa måste vi lägga till ett begrepp: Takt.

Takt betyder gott och gott hur många steg hästen tar per, tja, minut eller sekund eller något. Du har säkert hört att man skall bibehålla takten när man växlar tempo, dvs hästen skall ta lika många steg per minut/sekund i det nya tempot som i det gamla.

Om man är hoppryttare, distansryttare, fälttävlinasryttare eller promenadryttare behöver man inte bry sig om så komplicerade saker. Då kan man tala om för hästen hur fort man skall rida, och sedan låta hästen sköta steglängd och takt bäst den vill.

Ändå finns det en anledning att hålla ordning på takten och inte bara bry sig om hur fort det går utan även hur många steg hästen tar. Det har betydelse när vi vill gymnastisera hästen.

Tänk för enkelhetens skull att hästen går med ganska korta steg, och tar ett steg per sekund. Nu kan vi öka tempot på två sätt. Antingen låter vi hästen ta lika korta steg, men vi ber honom att ta dem oftare. Då går den ju fortare. men vi kan också be hästen fortsätta at ta ett steg per sekund, men ta längre steg. Då går det ju också fortare; vi rider i ett högre tempo. För att ta längre steg måste ju hästen sträcka mer på sina ben, och därmed sträcka mer på sina muskler. Således kan vi gymnastisera hästen, stretcha den, om vi kan öka tempot utan att öka takten.

Tyvärr är detta en sak som man gärna försöker att lära elever på ridskolan för tidigt. Det är rätt svårt att få en ridskolehäst att länga på stegen, och det finns ingen självklar hjälp för att få den att länga på stegen. Vi kan rätt enkelt tala om för hästen hur fort den skall gå, men steglängden kan vi egentligen bara påverka genom att tala om hur ofta hästen skall ta sina steg. Där handlar det om att själv kunna hålla takten i sin egen kropp, och ge hjälperna i den takt man vill att hästen skall röra sina ben.

Tyvärr vet jag inget enklare sätt att förklara det. Felet man ofta gör är att man "skumpar med" i hästens takt, istället för att själv försöka ha den takt man vill att hästen skall ha. Detta kan man dock göra ganska enkelt när man rider lätt. Om man försöker att rida lätt lite långsammare än hästen rör sig, märken man strax att hästen anpassar sig och rör sina ben långsammare. Rider man lätt, är således knepet för en bra travökning att rida lätt långsamt samtidigt som man ger hästen plats att ta längre steg. Och så får man ju heja på den lite, också.

Ett annat fel man ofta gör, såväl som ryttare som instruktör, är att man tror att ryttaren skall kunna åstadkomma det omöjliga och länga stegen på den mest ogymnastiske häst.

såvida du inte tränar för medelsvår dressyr, kan du gott nöja dig med att kontrollera tempot och låta hästen själv avgöra hur många och långa steg den skall ta.

[ Kommentera | Upp ]