Markus Ridhandbok

Säker hästhantering

Tre gånger har jag åkt ambulans avsvimmad med ordentlig hjärnskakning, och alla tre gångerna på grund av hästolyckor. Det har inte varit för att jag har suttit på en "idiot" - och jag har suttit på många - utan för att jag åtminstone tre gånger har sänkt säkerhetsgarden för mycket.

Bra utrustning såsom hjälmar och säkerhetsvästar är förvisso viktigt, men användandet av dessa förhindrar inga olyckor. De bara lindrar när olyckan sker. Vi måste se till att inte sätta oss i situationer där olyckor kan hända. Det är det rätta hanterandet av hästen som är det vikigaste sättet att förebygga olyckor. De tre gångerna jag har skadat mig har varit med mycket snälla hästar. Felet jag gjorde var att sätta dem i fel situation. En skrämde jag när jag gick in i boxen, en hoppade jag för högt med. Jag hade undvikit dessa olyckor genom att tänka efter en gång till. När jag har ridit in "idioter", har risken för en olycka varit mycket liten. Då är man vaken med alla sinnen och tar det lugnt och försiktigt. I de lägena gör man helt enkelt få misstag eftersom allt är så väl genomtänkt.

Vad vi måste lära oss är att känna igen säkra miljöer och säker ridning. Tyvärr är detta något som alltför lite lärs ut på våra ridskolor. Istället  tillåts ofta farlig ridning på ridskolorna, t ex när oerfarna ryttare i grupp rider ut. Tyvärr kan ridskoleeleverna mer om att ställa hästar i hörn än om att rida säkert, därför att det första lärs ut mera ingående.

[ Kommentera | Upp ]

Några grundläggande säkerhetsregler

 • Låt dig aldrig övertalas att göra saker som du känner dig osäker inför.

• Den häst som är svår att hantera från marken är ännu svårare att hantera från ryggen. Rid aldrig en häst som du inte har full kontroll över när du leder den och longerar den.

• Är ni många ryttare som rider ut tillsammans, rid på led eller i bredd. Det är så lätt hänt att hästarna sparkar varandra, oftast i försök att göra upp/bekräfta rangordningen. Är man då helt i bredd, så kan de inte träffa grannryttaren eller grannhästen på benet. Om någon hamnar en halv hästlängd bakom och bredvid, är risken att träffas mycket stor.

• Känner du att du inte klarar ut en situation, avbryt då det du håller på med. Detta gäller oavsett om det handlar om att hoppa ett dike i skogen eller att lära hästen en ny rörelse. Om man hamnar i en situation där hästen börjar protestera, så skall man vara mycket rutinerad för att inte riskera att råka illa ut. Det är bättre att hålla sig borta från situationer som kan leda till protester från hästens sid

• Hantera aldrig för dig okända hästar om du inte har människor du litar på i din närhet.

Hästar du är van vid kan du rida när du är ensam, inga andra. Naturligtvis, vet du att hästen kan vara besvärlig, så rider du den bara om det finns folk du litar på i närheten, oberoende av hur väl du känner hästen.

• Hanterar du en okänd häst, gör det nära stallet, helst på en ridbana eller i ridhus. Denna trygga miljö skall du lämna först när du vet att du har full kontroll över hästen. Detta gäller oberoende av om du rider ensam eller tillsammans med andra.

• I naturen och på vägen rider man endast hästar man känner och vet att man kan hantera även i svåra situationer. Med andra hästar skall man hålla sig på ridbanan.

• Vid uppsittning är man extra utsatt, eftersom man inte kan påverka hästen när man är halvvägs upp. Är ni många ryttare som skall sitta upp och av samtidigt, så gör man det antingen med stora avstånd (mer än 15 meter) eller i bredd, på linje. Då är det liten risk att hästarna börjar bråka. Alla hästar skall stå stilla tills alla ryttare är säkert i sadeln med fattade tyglar och stigbyglar med lagom långa stigläder. Många hästar har gått in i stallet när ryttaren varit halvvägs upp i sadeln. Detta är obekvämt för ryttaren. Detta hindras om den först måste vända sig om, och har så många steg att gå så att ryttaren hinner få grepp på hästen innan den är i stallet. Vidare är risken mindre att hästen blir rädd för uppfarande dörrar eller plötsliga rörelser/ljud inifrån stallet, om upp- och avsittning sker en bit (minst 20 meter) bort.

• Upp- och avsittning skall ske så snabbt som möjligt. Man är aldrig så utsatt för att slå sig som just under dessa moment. Aldrig har man heller så dålig kontroll och möjlighet till inverkan som just under dessa moment. Språng ur sadeln ser elegant ut och går också fort.

• Rid bara tillsammans med människor som du litar på, och som du vet har kontroll över sina hästar. Din häst kan bli påverkad eller utsättas för risker om andra hästar börjar konstra. Litar du inte på medryttarna - avstå ridturen.

Meddela någon vilken väg du tänker rida och hur länge du förväntas vara borta. Finns ingen i närheten, ring ett telefonsamtal och berätta. Ring igen när du är tillbaka.

• Får du inte stopp på hästen - vänd den om. Man hör ofta att man skall lägga en volt med den häst man inte får stopp på. Min melodi är mera att man drar så mycket man orkar i ena tygeln, för att på varje sätt försvåra för hästen att fortsätta framåt. Det är mycket enklare för hästen att kämpa emot om man tar i två tyglar än i en. Är man inom inhägnat område (ridbana eller ridhus) vänder man hästen ut mot staketet. På öppen mark tar men endera sidan.

• Tappar du helt kontrollen över hästen när du rider - Hoppa av!

• Snälla hästar leds i grimma i vana miljöer. Annars skall de ha bett kedja, kapson, repgrimma eller vad som krävs för att ha kontroll på sig. Håll aldrig direkt i grimman, utan ha ett grimskaft (ledtygel) att hålla i. Bara då kan du snabbt komma bort från hästen om den t ex sparkar med frambenen eller reser sig. Likadant, om hästen blir rädd och rycker till när du håller direkt i grimman, så får du farligt ont i axeln.
 
Det är mycket viktigt att träna hästen vid att lyda människan även från marken. Tyvärr eftersätts denna träningen ofta. Man är oftast väl snabb att rida hästarna. Lägg först, och ofta, träning på lydighet från marken.

• Överlåt åt andra att vara tuffa och dumdristiga.

• Mantag är en enkel olycksfallsförsäkring

• Möter du bilar med en osäker häst och inte snabbt kan lämna vägen, så stanna och vänd hästen mot bilen och stå still tills den har passerat. Detta brukar dessutom få de flesta bilister att sakta farten. Jag ställer mig gärna mitt i vägen, tills bilisten har förstått situationen.

En skicklig ryttare försätter sig aldrig i en situation, som det krävs en skicklig ryttare att ta sig ur.

[ Kommentera | Upp ]

Ridhusregler

 Vid ridning i ridhus eller på ridbanor, eller andra situationer där det är mycket hästar och mycket folk, måste man vara extra försiktig.
Många olyckor inträffar i denna trygga miljö, väldigt ofta för att folk anser den så trygg att man kan lätta på säkerheten och omdömet.

• När du går in på ridbanan, se till att du inte kommer i vägen för någon. Även om ryttaren ser dig, skall du inte förvänta att denne har så god kontroll att den kan väja.

• Sitt inte upp på din häst förrän den är lugn och låter sig hanteras. Många olyckor sker just vid uppsittning.

• Sitt upp (sitt av, ändra läder, spänn gjorden, klä av/på dig eller annat som ger mindre möjlighet att kontrollera hästen) där du inte stör någon, oftast är mitten på ena volten ett bra ställe.

• Rid inte nära den som håller på att sitta upp (sitta av, ändra läder, spänna gjorden, klä av/på sig eller annat som ger mindre möjlighet att kontrollera hästen.

• Tag hänsyn till den ovane! Rid inte f!rt eller nära den som har svårt att kontrollera sin häst, vare sig det beror på en svårriden häst eller på en ovan eller obegåvad ryttare.

• Om du märker att det blir trångt, tala om vart du tar vägen (jag går innanför/följer volten) så att andra vet hur de skall styra.

• Bästa sättet att slippa krocka med någon är att hålla uppsikt på de andra och ha god lydighet på sin häst. Det är aldrig bara en som krockar.

• Är din häst svår att kontrollera är det artigast och säkrast att rida när det är glest i ridhuset.

• Tag hänsyn till pågående lektioner! Om du är osäker hur du skall bete dig utan att vara i vägen, prata med instruktören.

• Om du undervisar medan andra rider i ridhuset, använd en lågmäld röst och ta hänsyn till de andra ryttarnas rätt att rida.

• Kräv inte hänsyn, förvänta dig inte hänsyn - visa hänsyn!

Vad jag, och många med mig, har lärt oss med åren är att inte utsätta oss för faror, mer än kalkylerade sådana. Detta lär vi oss ofta genom dåligt omdöme istället för genom utbildning. Jag önskar att ridskolorna vore mer intresserade av att lära ut säker ridning och hästkunskap, än att tvunget ställa hästar i hörn.

[ Kommentera | Upp ]

Feedback och ledarskap

 Inom psykologin pratar man om  "feed back",  den reaktion man får tillbaka på något man gör.

På den unga hästen kan man ofta översätta feed back med havre. Alla har vi nog havre eller socker eller något i fickan när vi börjar träna och rider in en unghäst. Samma feed back är det när det alltid ligger mat i krubban när hästen kommer in från hagen. Det gör att lösa hästar hellre går in i stallet än springer runt på fälten.

En viktig feed back är eftergiften, "hjälp upphör". När vi fått hästen att göra det vi vill, dvs. utföra önskad förändring, skall vi upphöra med hjälpen. Det förstår hästen som att han har utfört kommandot på rätt sätt.  I början av skänkelvikningen lägger vi till den sidförande skänkeln = initial hjälp. När hästen börjar gå skänkelvikning, slutar vi med hjälpen. Den skolade hästen fortsätter sedan i skänkelvikning tills det kommer en ny hjälp. Fast den hästen finns inte, man brukar få "tanka" under vägen. Självklart är detta vid galoppfattning. När hästen galopperar, slutar vi ju med den hjälpen.

Sedan finns det negativ feed back. Den använder vi oss också av ibland, till exempel om hästen inte lyder den lilla hjälpen, så får den en negativ feed back i att det kommer en större hjälp. Positiv feed back blir det när hästen då, om vi har tur, lyder denna förstärkning, för då kommer eftergiften.

Just detta att kunna ge hästen positiv feed back på det vi ber den om är en av grundstenarna i en positiv hantering av hästen och i att ha lyckliga hästar.

Vad händer om hjälpen inte upphör, när hästen gör rätt? Då får hästen inte besked om att det den gör rätt, eftersom vi fortsätter att tjata på den. Bästa sättet att få en nöjd och lydig häst, är ett vara sparsam med  hjälperna, och framför allt att avsluta hjälpgivningen i tid.

[ Kommentera | Upp ]

Att leda hästen

På ridskolan får vi normalt lära oss att leda hästen med högerhanden om båda tyglarna, hållande strax under hästens haka och med ett finger mellan tyglarna. Tygeländen skall hållas i vänster hand. Detta sätt finns också omnämnt i all litteratur,  trots att det inte är ett speciellt användbart sätt att leda en häst på. Därför används det också mycket lite utanför våra ridskolor.

Oftast hänvisas på ridskolan till "det gamla militära sättet", bland annat när det gäller att leda hästen. Tyvärr är det så, att mycket av den gamla kunskapen har glömts bort. I såväl Ridinstruktion (RI) som Soldatinstruktion Hästen (SoldI Häst), står dock mycket mera om att leda häst, och detta har vi glömt att lära ut. Jag citerar:

"Skall hästen föras genom smal dörr, port e d, bör man gå baklänges framför hästen, varvid tyglarna hålls en i vardera handen så nära bettet som möjligt. Tygeländarna behålls då i vänstra handen."

Så sant. På det viset har vi bra koll på hästen och kan snabbt stoppa eller styra den om den t.ex. råkar fastna med sadeln eller nåt i dörren.

"... Om hästen alltjämt tvekar, bör man ge honom lång tygel, så att han får tillfälle att se sig för."

Just det. Inte ta mer tag, låsa fast och dra, så att han känner sig stressad.

"Vid förflyttning på smala, dåliga vägar och stigar, i besvärlig terräng och i mörker släpper soldaten tyglarna med vänster hand och för hästen på lång tygel bakom sig med enbart den högra."

Det här sistnämnda är det vanligaste och viktigaste sättet att leda en häst. Hästen skall vara så van att följa oss, och ha sådan respekt för oss, att han följer efter sin ledare med hängande tygel eller grimskaft. Stannar ledaren, så stannar hästen. Ökar ledaren tempot, så ökar hästen tempot. Börjar ledaren springa, börjar hästen springa. Denna lilla övning är det första som jag har tränat med de unghästar jag har tagit emot för inridning.

Hur lär man då hästen detta? Jo, helt enkelt genom att träna. Man går, och stannar. Stannar inte hästen, så bromsar man med tygeln eller genom att sätta en hand eller ett spö framför näsan på den. När hästen står still, lättar man på tygeln och berömmer. Sedan börjar man att gå igen, och följer inte hästen med, tar man vänsterhanden bakom sin rygg, och petar  hästen på buken med spö eller piska. När den rör sig framåt berömmer vi den med ett glatt tillrop, och detta gör vi även om den skulle råka ta sig framåt snabbare än vi hade väntat oss. Så här första gången skall man inte räkna med någon större precision från hästens sida. OBSERVERA: Ledaren skall först börja gå själv, och sedan driva hästen. Det är inte hästen som skall börja gå först, han skall vänta på att ledaren rör på sig innan han gör det. Lite godis i fickan brukar göra underverk vid den här övningen.

Detta påminner mycket om att lära en hund att gå fot, och är också samma sak och lika grundläggande viktigt. Har man fått hästen till att följa sin ledare så här enkelt, har man fått en häst som är uppmärksam på sin ledare, vilket är en bra början för att få hästen lydig.

[ Kommentera | Upp ]

Uppsittning

En gammal militär som jag kände när jag var i tonåren (Kapten Koch, Partille) visade en gång hur man skulle sitta upp. Han hade tagit bort sadelgjorden, ändå låg sadeln kvar på hästen när han satt upp...

Så här gör man:

1. Ställ dig på hästens vänstra sida och med din vänstra sida mot hästen, dvs. med ryggen mot hästens huvud. Tyglarna och spöt hålls i vänster hand (spöt vänt nedåt, bäst på vänster sida av hästhalsen), och vänster hand håller ett stadigt tag i manen Tyglarna skall vara sträckta och lika långa, så att man har kontroll över hästen. Spöt skall ligga på halsens vänstra sida, så att du har kontroll över det.

1. Höger hand tar ett tag i stigbygeln, så att den vänds mot dig och är stilla.

1. Och så in med foten i stigbygeln, utan att tynga.

1. Sedan hoppar du runt utan att tynga i stigbygeln, så att tån, knäet, bringan och din blick pekar framåt. Höger hand lägger du mitt i sadeln, inte i bakvalvet.

1. Nu är det dags att hoppa upp, och det är just hoppa du skall göra. Skjut ifrån ordentligt med högerbenet, och tryck dig upp (inte dra) med armarna. Då skall den vänstra handen i manen vara den viktigaste punkten. Höger hand får inte dra, utan skall trycka i sadeln. Just att trycka sig uppåt med armarna är den stora skillnaden mellan en sadel som ligger still eller en som glider runt. Den som häver sig upp med hjälp av stigbygeln kommer oftast i bakvikt och drar sadeln snett.

1. Vänsterfoten är mest till för att balansera, inte för att trycka med.

1. Se till att du är så nära hästen som möjligt hela tiden. Gå inte uppåt med huvudet, utan sikta in över hästen med det.
2. När du har kommit upp i luften, stöder du på armarna medan du sätter dig ned lugnt och fint.

Ett vanligt fel vid uppsittning är, att ryttaren är alldeles för långt från hästen under själva uppstigningen. Man skall hela tiden vara så nära hästen som möjligt, och snabbt få in vikten över hästen. Då är det enklare för hästen att hålla balansen, och sadeln glider inte heller runt.

Öva på! Det ser snitsigt ut när man kan det. Man bör även öva på att sitta upp från andra sidan, från höger, I islands-världen är det vanligt att man sitter upp från den sidan som är närmast. Det är även en hanterings-övning på unghästen att bli uppsutten på från båda håll (dock inte samtidigt), i syfte att få den van vid det mesta.

Nu är det inte min mening att ni skall sitta upp utan sadelgjordar. Det som gjordes den gången var i rent uppvisningssyfte i ett tomt ridhus med 5 personer närvarande och med en flicka som höll i hästen och en flicka som höll i höger stigläder IFALL det skulle behövas, men det behövdes inte

Numera drar jag mig inte för att ställa mig på brunnslocket när jag skall sitta upp. Det ser inte lika vigt ut, men det viktigaste är att jag snabbt och smidigt kommer upp på hästen. Uppsittningen är ett stort riskmoment, för om hästen börjar hoppa eller busa när man står där i luften i bara en stigbygel och båda benen på samma sida, kommer man varken upp på hästen eller av den.

[ Kommentera | Upp ]

Att hjälpa till vid uppsittning

Ibland kan det vara motiverat att en ryttare ber någon om hjälp med att sitta upp. Man hjälper då bäst till på något av följande sätt:

1. Medhjälparen står på hästens högra sida, och tar tag med vänster hand om stiglädrets översta del, så att han kan tynga emot när ryttaren tynger på andra sidan. Jag har sett folk som försöker väga emot med handen i höger stigbygel, men det är ett onödigt krångligt sätt att göra det på. Med höger hand tar medhjälparen tag i höger sidostycke, och hjälper till att hålla hästen stilla. Ta inte i tygeln, den skall ryttaren ha full kontroll över.

1. Medhjälparen står på samma sida som ryttaren, och tar tag om vristen eller smalbenet på dennes bakåtböjda vänsterben. När ryttaren sedan hoppar upp, hjälper medhjälparen till att lyfta upp ryttaren. De första gångerna man hjälper varandra på detta sättet, så är det ofta svårt med "tajmningen". Kom först överens om att ni räknar till tre eller något sådant.
   
   Även här kan medhjälparen hålla i tränsets sidostycke om hästen är orolig.

[ Kommentera | Upp ]

Klättring

Att rida uppför och nedför branta backar kallas för att klättra. Var gränsen går mellan en klätterbacke och en "vanlig" backe kan nog inte enkelt sägas. Kanske att man kan lägga gränsen någonstans där ryttaren bekvämt kan sitta kvar i sadeln. Blir det obekvämt, är det klättring.

När vi klättrar använder vi fältsitsen. Jag har hört sägas att vi skall göra det för att vi skall göra oss lättare och för att hästen skall få plats att höja ryggen mm. Jag har svårt att tro att sådana kommentarer är genomtänkta. Oberoende av om vi står eller sitter, så väger vi lika mycket. Att vi klättrar i fältsits är dels för att vi skall kunna behålla vår egen balans och inte halka av hästen, men lika mycket för att vi i fältsits kan röra oss framåt eller bakåt och därmed behålla vår tyngdpunkt ovanför hästens. Om vi själva kan hålla balansen, underlättar vi för hästen att behålla balansen i backarna.

Skall man träna klättring behöver man inte alls leta upp den brantaste backen. De klätterbackar som bjuds i min närhet är tämligen obranta och korta, men ger ändå en bra träning för hästen.

[ Kommentera | Upp ]

Klättra uppför

När vi nu skall uppför backen, reser jag mig i fältsits och sänker händerna så att de hamnar där hals och bog möts. Där finns en liten kant som jag kan klämma om. När det går uppför är det min uppgift att stå på mina fötter. Jag kan behöva gå långt fram med överlivet för att klara det. Ibland känner man sig nästan liggande på hästhalsen. Förlorar jag balansen tar jag tag om hästhalsen med en eller båda händer. Jag tar alltså inte mantag, för då hamnar handen för högt upp och jag får svårt att följa hästen framåt. Istället omfamnar jag alltså min häst. Då blir samtidigt tygeln längre, och hästen får full rörelsefrihet för sitt huvud.

Svårt vid klättring uppför är att reglera tempot. Emellertid försöker jag att här, precis som alltid annars, att vara noga med att hästen lyder mig. Åtminstone så skall jag bestämma gångarten. Oftast vill hästen ta sig uppför i ett raskt tempo, vilket även vi vill när vi måste upp för en brant. Det är lättare att göra det småspringandes. Som ryttare har vi då två möjligheter beroende på vårt syfte. Antingen låter vi hästen skynda uppför slänten. Då spar han på krafter och har god balans. Eller så säger vi till honom att ta det långsamt. Då får han anstränga sina muskler och leta efter sin balans på ett annat sätt. Här har vi alltså en träning av hans kropp liknande den vi ger honom under dressyrpassen.

Går det brant uppför kan skänkeln hamna högt upp och bak på hästen sidor. Har man otur lossnar stiglädret från sadeln. Någon bra lösning på detta har jag aldrig hört talas om, mer än att fälla upp stigläderkrampan ordentligt och kanske till och med snöra ihop den. Istället får man då ett stigläder som inte kan lossna alls, varför man får väga de olika säkerhetsaspekterna mot varandra.

[ Kommentera | Upp ]

Klättra nedför

Att klättra nedför frestar inte på frambenen. Man behöver inte vara rädd för att klättra brant nedför. De flesta ryttare har en spärr som säger stopp långt innan hästens förmåga gör det. Viktigt när man klättrar nedför, som alltid annars, är att ryttaren är i balans över hästen, så att hästen inte behöver ägna kraft och energi åt att "inte tappa ryttaren". Vad man som ryttare skall göra, är att skjuta fram fötterna, flytta knän och rumpa bakåt, och resa sig upp. Överlivet vinklar vi så att vi står balanserat. Ju brantare det är, desto mera måste vi räta upp oss. Det är fel att luta sig bakåt, och det är fel att luta sig för mycket framåt. Det viktiga är att man hela tiden står på fötterna. Ofta tycker man att fötterna åker bakåt inunder en, och då får man helt enkelt flytta fram dem, och ha knäna längre bak. En lätt kontakt i sadeln med rumpan är naturligtvis ok. I och med att ryttaren flyttar sig bakåt och hästen behöver sänka huvudet för att se sig för, så får man länga ut tygeln.

Sedan rider vi nedför, och det skall vi göra sakta. Hästen skall bromsas med tygeln när så behövs, men däremellan ha full möjlighet att röra huvudet. Om man bromsar och går långsamt, så lär man hästen att balansera sig nedför backen, och att bromsa. Det gör han med bakbenen om han har chansen. Om ryttaren är och stör i tygeln, så måste han bromsa med frambenen istället, eftersom han då inte kan välva ryggen. Hästens sätt att bromsa med bakbenen är att sätta dem längre fram under magen, sänka baken och bromsa, så som en dragkampare gör ungefär. I denna position får hästen mycket muskelträning i ryggen, och vi har nytta av klättringen. Att sätta bakbenen under kroppen för att bära upp densamma, är ju det vi kallar för samling. När vi klättrar nedför, tränar vi alltså hästens bärförmåga, samling.

Om man själv tappar balansen och faller framåt, så tar man stöd med händerna i manen eller manken. Jag brukar hålla ena tygeln genom båda händerna, så att jag får en bro att stödja mig på. Den häst som lär sig att ta det lugnt nedför och vara i balans hela tiden, kan man snart göra roliga saker med. Min gamle Kalle och jag brukade imponera på medryttare genom att långsamt galoppera upp och ner för våra klätterbackar. Det kan man och törs man om man hela tiden har full kontroll på hästen, och han har lärt sig tekniken i lugnt tempo.

[ Kommentera | Upp ]

Rida på en hand

I alla situationer där jag rider på lång tygel, rider jag med båda tyglarna i en hand. Jag har gjort så i alla år, förmodligen därför att det är så jag fick lära mig på ridskolan i Partille. Genom åren har jag märkt att jag är rätt ensam om det, åtminstone i "engelska" kretsar. Westernfolket gör det oftare. Faktiskt har jag aldrig diskuterat med dem hur de gör. Mitt sätt att rida på en hand är helt enkelt - mitt.

Många gånger har jag märkt att jag har bättre kontroll på min häst tack vare enhandsfattningen än vad de flesta andra ryttare som envisas med att rida med delade långa tyglar har.

• Jag kan korta tygeln snabbare

• Jag har alltid ena handen fri för spöt

• Med den fria handen kan jag, utan att först behöva "fippla", flytta undan grenar och liknande, klia mig eller äta ett äpple. (Fast att äta ett äpple i sadeln kan betraktas som ett onödigt riskmoment fullt jämförbart med att tugga tuggummi. Man kan sätta saker i halsen om hästen hittar på bus.)

• Jag kan spänna sadelgjorden och fortfarande rida min häst

• Jag sitter bekvämare och kan röra mig friare.

Den handen som håller tyglarna kallas styrhand medan den andra kallas hjälphand.

Den klassiska enhandsfattningen vid ridande på en hand är att man håller tyglarna i vänster hand. Vänster tygel löper som vanligt och höger tygel ligger ett eller två fingrar högre upp. Här blir det plötsligt självklart varför tygeländan skall ligga åt höger; till höger har jag ju högerhanden, som skall kunna greppa om tyglarna även den, för att länga eller korta en eller båda tyglar. Vill jag korta tygeln greppar jag med höger hand bakom vänster och drar med höger hand så att tygeln glider genom fingrarna i vänster hand.

Vill jag länga dem, greppar jag även då med höger han ovanför vänster och skjuter tyglarna framåt genom vänsterhanden. Eller så öppnar jag bara vänsterhanden och låter tyglarna glida framåt.

Ibland har jag tyglarna i höger hand (när jag spänner sadelgjorden t ex) och då går de åt andra hållet i handen. Vänster tygel kommer in under tummen, och höger tygel mellan pek-och långfinger. Tyglarna fortsätter sedan rätt genom handen och hänger rakt ned. Vill jag nu korta tygeln tar jag helt enkelt tag med vänster hand framför höger, så är saken biff. Denna högerhandsfattning om tygeln är den jag använder när jag spänner sadelgjorden.

Jag har också en "höjd bromsberedskaps-tygelfattning". Om jag tror att jag strax behöver korta tyglarna, tar jag tag med höger hand en bit bakom vänster, så att jag bara har att hala in tygeln. Snabbt och effektivt. Så sitter jag alltså med båda händerna om båda tyglarna en stund. Det kan gärna vara en halv meter tygel mellan händerna. På westernfilmer ser man ibland hur ryttaren sitter med tyglarna i vänster hand med handen framför magen, medan höger hand håller om tyglarna samtidigt som den vilar på låret. Så ser alltså även jag ut ibland här i de västgötska skogarna. När hästen blåser faran över, släpper jag med ena handen.

När jag vill styra gör jag det för vikt, ytterskänkel och trängande tygeltag. Inom westernridning (i alla fall i USA) kallas det neck reining. Vad man gör är att man låter yttertygeln trycka lätt mot hästhalsen och på det viset få hästen att kliva åt sidan med framdelen. Ett trängande tygeltag är en av de hjälper som inte går att förstärka. Har inte hästen lytt det direkt, kan man inte få lydighet genom att försöka tränga med en sträckt och belastad tygel. Så fungerar det inte. Istället får man greppa med hjälphanden om inner tygel (framför styrhanden) och leda. Detta kan man göra utan att släppa "dubbeltaget" med styrhanden. Man kan även förstärka med ett spö på halsens utsida.

Det trängande tygeltaget är en underbar uppfinning och en nödvändighet vid all ridning på en hand. Det har funnits med inom skolridningen under århundraden och har försvunnit först under de senaste årtiondena, när ridning på en hand inte längre anses vara comme il faut. Tidigare var ju ridningen på en hand en nödvändighet, eftersom högerhanden skulle användas till sabel eller pistol (eller, för att citera Branderup, till det jag föredrar: ett sherryglas).

Rent praktiskt går det nog till så, att jag vid promenadridning oftast låter handen ligga på manken eller framvalvet. Behöver jag använda tygeln, sträcker (kortar) jag den genom att lyfta handen och ta upp den till midjan. Då blir tygeln så kort att jag kan använda den.

Faktiskt är jag så invand vid att långa tyglar skall vara en hand, att jag ibland har missat inne på tävlingsbanan. Det har hänt att jag av gammal vana visat fri skritt med enhandfattning. Av någon fånig anledning är det förbjudet.

[ Kommentera | Upp ]