Markus Ridhandbok

Sadeln

När man köper en sadel skall man inte bara vara noga med att den passar hästen. Det är lika viktigt att den passar ryttaren. Om vi skall köpa en hopp- allround- eller dressyrsadel är vi oftast klara över, men sedan finns det en rad flera saker att tänka på.

Vidden eller bomvidden på en sadel avgör hur spetsig den är i sitt framvalv. En häst med hög manke skall ha en smal sadel och en häst "utan" manke skall ha en bred. Många gånger anges vidden bara som smal, medium och vid, men ibland kan den anges med en siffra som jag inte vet vad den står för. En smal sadel heter 29 och en vid 32.

Storleken på en sadel anger sitsens längd och längden på kåporna. Framför allt är detta ett mått på till vilken ryttare sadeln passar, men eftersom en större sadel tar mera plats på hästens rygg har storleken på sadeln även med hästens komfort att göra. En tung ryttare skall ju ha en sadel med större anläggningsyta (en större sadel, helt enkelt) för att det inte skall bli obekvämt för hästen att bära honom. Min erfarenhet säger dessutom att ju större sadel desto bättre fungerar viktshjälperna.

En liten sadel är ju kortare än en större, och eftersom gjorden sitter på samma ställe på dem hamnar ryttarens vikt längre fram i en liten sadel än i en stor. Det kan därför vara svårt för hästen att hitta rätt balans om ryttaren sitter i en för liten sadel = för långt fram.

Eftersom sitsen ju är böjd i längsriktningen får en stor ryttare inte plats i en liten sadel. Han hamnar i luften ovanför, och kan få ordentligt ont. I en stor sadel har en liten ryttare svårt att får styrsel på sig själv, och har svårt att komma åt med skänkeln eftersom kåporna blir för långa.

S.k. ponnysadlar, dvs. sadlar för barn, har storleken 15 - 16,5 tum, och sadlar för vuxna 16,5 - 18 tum. De flesta rider i sadlar med storleken 17 eller 17,5 tum, men små vuxna kan mycket väl ha 16,5 tum. För långbenta ryttare finns det (dressyr-) sadlar med extra långa kåpor, men tyvärr finns det inte sadlar med extra korta kåpor. Sadelkåporna är oftast väl tilltagna i längd, varför det senare vore minst lika välkommet.

Bommens form varierar mellan olika fabrikat. En del sadlar är rakare i ryggen än andra, och kan på en häst med svankrygg ge stor belastning fram och bak eftersom den på denne bara ligger an framtill och baktill. Detta känner man lätt om man för in handen mellan sadelns och hästens rygg. Sadeln skall ligga an lika mycket hela vägen. Man kan tillåta att sadeln lättar de bakersta fem centimetrarna, men resten av den skall ligga an ordentligt

Skall vi ha en sadel till flera hästar är det alltid bäst att köpa en bred sadel. Blir den för låg i framvalvet finns det mellanlägg av skumgummi att köpa. Dessa lägger man mellan vojlock och sadel. De lyfter sadeln, och är utskurna för manken så att den får plats. Hamnar en smal sadel på en häst utan manke hamnar den i baklut, och glider dessutom i sidled. En sådan sadel får man aldrig rätt på.

När man provar hur sadeln ligger på hästen är det enklast att inte ha någon vojlock på. Det skall  vara 3-5 cm luft vid manken. Sadeln sjunker ju ned lite när man sätter sig i den. Normalt skall  bakvalvet  vara lite högre än framvalvet (gäller inte flatback-sadlar). Då  hamnar den djupaste delen mitt i sadeln eller strax framför mitten. Kommer den djupaste delen längre bak, hamnar ryttaren i stolsits. Tänk på att även rätt små variationer i sadelläget kan påverka ryttarens sits betydligt. Ofta får man vara beredd att ändra utsadlingen efterhand som hästen musklar sig, eller om ryttaren går upp eller ned i vikt.

Dressyrsadlar har en benägenhet att vilja hamna för långt fram på en del hästar. Detta kan man rätta till genom att sätta en extra sadelgjordsstropp framför de andra i sadeln (görs av de flesta sadelmakare), eller så kan man lägga en förgjord framför sadeln. Förgjord är tillåtet på dressyrtävling. Ligger sadeln för långt fram - och det kan räcka med 2 cm - blir det svårare för ryttaren att inverka och hästen har svårare att hitta sin balans. Detta kan leda till istadighet och olyckliga hästar. De flesta nyare dressyrsadlar har redan i orginalutförande sadelgjordsstropparna placerade långt fram på sadeln.

Vojlocken har till uppgift att skydda sadeln, inte hästen. Den skall ta upp smuts och svett från hästen, så att det inte sätter sig i sadeln. Man kan mycket väl rida utan vojlock.

[ Kommentera | Upp ]

Därför glider dressyrsadlar fram

De flesta dressyrsadlar glider fram på de flesta hästar. Jag hade det problemet under många år på min gamle Kalle. Jag löste det då med förgjordar och en del andra knep, men likväl hade jag konstruktioner som låg för långt fram och låste hans bogar. En sadelmakare berättade en sak för mig för några år sedan, som fick mig att förstå varför dressyrsadlar glider fram.

Sadelgjorden väljer alltid kortaste vägen runt hästen. Tack och lov är hästar tjockast på mitten, för annars hade alla sadlar glidit bakåt tills sadelgjorden låg vid hästens ljumskar. Den kortaste vägen runt bröstkorgen är aldrig lodrät. Den går från en punkt på mankens bakersta del, framåt-nedåt till en punkt strax bakom armbågen, och så upp igen på andra sidan. Denna väg försöker gjorden alltid ta, och sadeln anpassar sig därfter. Tricket är alltså att fästa sadeln på ett sådant ställe på sadelgjorden, att den ligger där den skall.

Detta problem har sadelmakarna löst för mer än tusen år sedan. Dels genom att sätta fast sadelgjorden högst upp i sadeln på ett ställe som gör att den ligger rätt. Hade sadelgjorden sutit fast längre ner hade sadeln flyttat sig mer för att hitta rätt läge för gjorden. Vad ingen inte tänkte på, var att moderna dressyrryttare ville ha stora vulster på sina sadlar, och att de skulle fästa dessa vulster på den undre kåpan. Dressyrsadelns stora vulster hamnar på den plats, där sadelgjorden normalt vill löpa. På hoppsadlar är detta inget problem, eftersom vulstrena då sitter längre fram.

Eftersom sadelgjorden ju alltid väljer kortaste vägen runt hästen, skjuts sadeln framåt.

[ 5 kommentarer | Upp ]

Baksuttna sadlar

Under mina första häst-år, på 70-och 80-talen, pratades det ofta om baksuttna sadlar. Alla varnade varandra för baksuttna sadlar, och hur viktigt det var att "rida in" sadeln rätt, så den inte blev baksutten. Det pratades lika mycket om risken att sadlar blev sneda i sitsen. Båda dessa saker ledde såklart till att ryttare blev osäkra. Man uppmanades att flitigt lämna in sadeln till omstoppning, helst en gång om året, så den baksuttna sadeln inte försämrade ens sits. Det var en sann utmaning i denna sadelmakarfattiga tid.

De sista decennierna har jag inte hört så mycket om baksuttna sadlar. Det beror säkerligen inte på någon revolution inom sadeltillverkningen. sadlar görs i stort sett på samma sätt och av samma material nu som då. Vad är det som har hänt?

Jag kände i början av 80-talet en ung flicka, som jag senare gifte mig med. Hon hade något år innan köpt en ny sadel, en mycket trevlig Passier hopp special, och varit så rädd att den skulle bli baksutten, att hon den första tiden red sittandes så långt fram i sadeln, som hon bara kunde. För säkerhets skull höll hon sig fast i framvalvet, så hon inte skulle råka hamna för långt bak. Den sadeln red vi senare in ungefär 20 hästar i, men jag tror knappast inte det beror på den smått originella "inridningen" av sadeln. 20 år senare vard et äntligen dags för omstoppning eftersom stoppningen torkat ihop och nästan multnat hort.

Vilka var det då som hade dessa baksuttna sadlar? Jo, det vara alltid någon annan, aldrig en själv. Att ha en baksutten sadel var en skymf och en vanära, ett tecken på att man var dålig ryttare. Därför hävdade man såklart alltid, att de dåliga ryttarnas sadlar hade blivit baksuttna på grund av ryttarens dåliga ridning. Även hette det att en baksutten sadel gav stolsits, på samma sätt som stolsits gav en baksutten sadel. Sådana cirkelbevis är vanliga bland ryttare.

Jag tror att den baksuttna sadeln var en myt. Istället tror jag det var så, att man då, för 25-30 år sedan, inte var lika medvetna om vikten av sadeln passform, som man är idag. Jag tror det var så, att mången häst hade en för smal sadel. Då hamnar sadeln i bakvikt, vilket leder till att ryttaren hamnar för lågt bak i sadeln och skänkeln kommer för långt fram = stolsits. Det vanligaste som sades på den tiden, var att det skulle vara gott om luft mellan manken och sadeln. helst skulle man få in en arm under sadeln. Det är klart, att då är det lätt att man väljer en för smal sadel, för en sådan ger onekligen luft mellan manken och sadeln. Inte tror jag att sadeln passade hästen bättre, genom detta flitiga omstoppande heller.

Lika ofta hörde man, att ryttare hade suttit sadeln snett. Man såg ju, att den ryttare som satt snett, hade en sned sadel. Det kände man, nä man satt upp på hästen. Sadeln låg snett. det skylldes på den sneda ryttaren. Idag skyller jag oftast detta på den sneda hästen. Är hästen olika hög på häger och vänster sida, vilket är vanligt, ligger såklart sadeln snett och man får en sned sits. Vi kan alltså inte skylla på sadeln här heller, och behöver snarare gymnsatisera vår häst än lämna sadeln på omstoppning.

Att det blivit tyst om baksuttna sadlar, kan ju bero på att jag idag umgås i andra kretsar än jag gjorde då. Kanske pratas det fortfarande lika mycket om baksuttna sadlar i de ridskolenära miljöerna och bland tonårsflickor? Vad har ni för erfarenhet?

[ 4 kommentarer | Upp ]

Sadelunderlägg

Man kan säga att sadelunderlägget används för att "finslipa" sadelläget. När sadeln inte passar helt perfekt till hästen kan man lägga under ett sadelunderlägg för att få sadeln att ligga bra. Detta bör dock betraktas som en nödlösning. Idealet är alltid att skaffa en sadel som passar hästen utan extra utrustning

När jag var mer aktiv kunde jag rida upp till fyra hästar om dagen med samma sadel. Eftersom hästarna växlade ofta här på den tiden var det omöjligt att köpa sadlar så att de passade alla. Jag har då istället vida sadlar, dvs. sadlar för hästar med låg manke. Skall den passa på en häst med hög manke lägger jag en  s.k. romansits under Den är ofta orange, och jämntjock hela vägen, men är kraftigt utskuren vid manken. Den höjer hela sadeln så att hästen får plats med sin manke.

På hästar med låga, breda mankar hamnade istället sadeln i baklut. Där lägger jag under en kil, dvs ett sadelunderlägg som bara ligger under den bakre delen av sadeln och är tjockast baktill. Med ett sådant slapp jag sitta i stolsits. Dock skall man akta på att sadeln även med en kil under ligger an mot hästens rygg hela vägen. Jag vet häster som blivit ömma i ryggen efter att vi provat med kil på dem, eftersom sadeln då bara legat an längst fram och längst bak. det blir en stor belastning på dessa små ytor.

Det är inte ovanligt att man får ändra utsadlingen när hästen musklar sig och alltså får en annan rygglinje. Att ha lite olika sadelunderlägg liggande hemma är en god investering.

Har man en sadel som inte ligger bra på hästen är det omöjligt att sitta i balans i den. Många elevers sitsar har jag förbättrat avsevärt genom att lyfta upp sadeln där bak med ett underlägg.

[ Kommentera | Upp ]

Sporrar

En sporres effekt beror inte enbart på hur "vass" den är utan också på hur lätt det är för ryttaren att komma åt hästen med den. Ju mindre skänkelrörelse ryttaren behöver göra för att sporren skall verka, desto finare verktyg blir sporren. Samtidigt kan ju för nära kontakt vara en nackdel på en mycket känslig häst.

När sporren används skall den inte som många betraktare tror petas utifrån och in i hästen, utan den skall arbeta nedifrån och upp och alltså glida efter sidan på hästen. Detta åstadkommes genom att ryttaren lyfter lite på hälen för att direkt sänka den igen. Att man använder skänkeln betyder alltså inte automatiskt att man använder sporren, och inte tvärtom heller för den delen. På en häst i rörelse används sporren , precis som skänkeln, i takt med hästen så att ryttaren bara förstärker det naturliga gunget i skänkeln, vilket åstadkoms genom hästens rörelse. När ryttaren rider med skänkeln i normalläge skall alltså sporren vara en bit ifrån hästen. Hur långt avståndet skall vara beror på hur snabb verkan man vill ha av sporren

Av denna anledning behöver en liten ryttare på en stor häst en kortare sporre än en lång ryttare på en liten häst. Likadant behövs det längre sporrar på hästar med välvda revben än på hästar med raka sidor. Det är av dessa anledningar som det finns sporrar av olika längd. En normal sporre är 3 cm lång och de längsta i handeln är drygt 5 cm

En längre sporre är i sig inte skarpare än en kort sporre. Det som avgör skärpan är sporrens och framför allt sporrspetsens form. Ser man sporren från sidan så finns det 3 huvudtyper

• Böjda sporrar. Dessa skall sitta nedåtböjda och är den mildaste typen, eftersom en rätt lång del av sporrhalsen kommer i kontakt med hästen.

• Raka sporrar. Dessa passar bra för ryttare med längre ben, och på mindre känsliga hästar. Den raka sporren är något skarpare än den böjda eftersom mindre del av den kommer i kontakt med hästen (trycket fördelas över mindre yta).

• Svanhalssporrar. Dessa är uppåtböjda och slutar oftast i en kula, eller så hänger spetsen lite nedåt. För ryttare med mycket långa ben på hästar med välvda revben.

Medan längden (och halsens form) på sporren alltså påverkar hur lätt det är för ryttaren att komma åt hästen med den, så påverkas skärpan av profilen på sporrens spets.

• Kulsporrar slutar som namnet anger i en kula. Det är den mildaste sporren av dem alla. Förr fansnd et sporrar med mycket stora kulor, men sådana ser man sällan idag.

• Normala sporrar är runda och platt avskurna i slutet. Finns både raka och böjda.

• Fyrkantsporrar är den skarpaste typen. Sporrhalsen är gjord av fyrkantigt stål istället för av runt stål. Detta gör att det är en mycket liten del som träffar hästen och därför är denna sporrtyp vass.

• Sporrar med klingor, dvs rörliga hjul eller stjärnor längst bak. Dessa sporrar kan se hemska ut, men eftersom hjulet eller stjärnan glider efter hästen är de inte mycket skarpare än en normal sporre.

Hur högt man skall placera sporren på hälen, finns det inga bestämda regler om. Där gäller det att prova sig fram. På den tiden jag red i ridstövlar, som ju har en hög hälkappa, ville jag ha mina sporrar högt uppe på hälkappan. Numera rider jag huvudsakligen i jodpurs, och trivs bäst med klacksporrar. Jag tror att detta beror på att man är rörligare med kängor än med stövlar.

Klacksporrar sitter utan remmar. De hålls fast "av sig själv" och är därför enkla att ta av och på, så enkla att det är lätt att tappa dem när man är till fots. Därför förvarar jag alltid mina klacksporrar i fickan när jag inte rider. Eftersom man slipper krångla med remmar, är det lätt att ta av och på klacksporrar när man sitter till häst, och man kan således även lätt byta sporrar under ett ridpass.

Rider man många olika hästar gör man bra i att hålla sig med en liten samling av olika sporrar så att man alltid har rätt sporre för just den hästen. Det är inget kul att sitta på en yster eller nervös häst med för skarpa sporrar.

[ Kommentera | Upp ]

Huvudlag

Först lite språkkunskap: Allt som sitter på en hästs huvud är inte ett träns. Träns heter det endast om det håller fast ett tränsbett. Det som håller fast andra bett-typer heter betsel eller huvudlag (huvudstol hette det i vissa delar av landet). Detta ger i sin tur att man endast kan tränsa om man använder ett tränsbett. Klär man på hästen t ex ett kandar är termen att betsla. Betsla heter det även om man har pelham, pessoabett, hackamore eller något annat.

Så, nog om detta

Hur ett betsel skall tillpassas står i de flesta böcker och lärs ut på alla hästskötarkurser. Intressant är att notera att man ändå alltid ser en mängd olika varianter på temat. Ofta kan man få ordning på mycket som anses som olydighet genom att rätta till betslingen.

Bettet hör man ofta att det skall ligga högt upp i munnen. Min erfarenhet är at hästen själv lägger bettet på en plats i munnen, där det är bekvämt att ha det. Tränsbett kan därför hellre ha något för långa sidtycken så att hästen kan flytta runt det i munnen. Idealet är att sidstyckena slakar när hästen själv nöjt håller bettet i munnen. För den ovane hästen kan det emellertid vara svårt att hålla i bettet om sidstycken är alltför långa. För stångbett kan det vara mer noga att sidstyckena håller bettet stilla eftersom tygeltagen drar stångbettet nedåt i munnen.

Käkremmen skall ligga an ungefär mitt på ganaschen utan att klämma. Gör den det är det ingen risk att den kväver hästen, vilket är motivet med knytnäven som skall få plats under den. Käkremmen är den mest överflödiga remmen på huvudlaget. förvisso kan man tänka sig att ett och annat huvudlag genom seklerna har hindrats från att åka av på grund av käkremmen, men eftersom remmen måste sitta så löst, är nyttan liten. Vill man ha huvudlag som tillvarje pris sitter stadigt, finns det mycket bättre lösningar. Jag har sällan käkrem på mina hästar.

Nosgrimmor (eller ridgrimmor som det också kallas) finns av några olika modeller och spänns i och med det på lite olika sätt.

Syftet med nosgrimma råder det delade meningar om. Den vanligaste uppfattningen är att den skall förhindra hästen från att gapa. Jag tycker inte om den tanken. Gapar hästen, skall man ta reda på orsaken till detta och åtgärda den, inte motverka symtomen genom att dra åt en nosgrimma. Jag tror att nosgrimman sitter på de flesta hästar enbart av tradition, och att man därför har letat efter en användning för den. Inom westernridnignen är nosgrimma mycket ovanligt, och även förbjudet på tävling.

Som prydnad kan dock nosremmen fungera utmärkt.

Nosremmen behöver sällan spännas särdeles hårt. Jag lärde mig som barn att man skulle få plats med två fingrar ovanpå varandra mellan nosrem och nosrygg. En bra regel är att man skall kunna få in en liten tändsticksask under nosgrimman. Om nosremmen spänns åt blir hästen oftast mycket olycklig och irriterad på den. Jag har sett framgånrsrika ryttare som med två händer spänner allt vad de kan för att hästen inte skall kunna gapa. Jag ser hellre att hästen kan gapa, åtminstone måttligt. Om man har problem med gapande hästar, är det ofatst bättre att hitta ett bättre bett eller bättre ridning än att dra åt nosgrimman.

Den engelska nosgrimman skall enligt många sitta 2 fingrar nedanför kindbenen. Jag tycker att det är bättre att den sitter så nära kindbenen som möjligt utan att klämma på dem. Det är också här de flesta sätter den. Om nosgrimman sitter så högt är det ingen risk att mungipan hamnar i kläm mellan nosgrimman och bettet. Jag har sett många med sår i mungipan orsakade av att bettet klämmer fast mungipan mot nosgrimman i varje tygeltag. Dessa hästar brukar ofta (så klart) vara besvärliga i munnen, vilket i ett huj rättas till när man höjer upp nosgrimman dit den skall sitta, eller tar av den

Aachennosgrimman; en engelsk grimma med en extra rem att spänna nedanför bettet, är nog den vanligaste nosgrimman idag. Den blev modern samtidigt som remontgrimman försvann i slutet av 70-talet. Jag har sett många unghästar som är mer irriterade än hjälpta av den nedre remmen. Det finns ingen anledning att spänna ihop hästens mun i onödan, och på hästar som tycker illa om bettet föreslår jag att man först provar att lätta på nosgrimman innan man spänner den ännu hårdare, och kanske tar bort den nedre remmen.

Remontgrimma eller tysk grimma som den också kallas, föll ur modet på 80-talet år sedan, mycket för att den ansågs ful, men den börjar åter bli på modet. Ful är den också de gånger den är felsydd eller sitter fel. Den del som ligger över nosen skall inte vara längre än ca 22 cm för att nosgrimman skall sitta bra. Ofta är den 27 cm lång. Då hamnar nosgrimman fel och ligger och trycker på bettet. En rätt sydd remontgrimma kan också sättas tillräckligt högt upp utan att klämma fast bettet, och då är det inte längre en ful betsling.

Jämfört med andra ridgrimmor har remontgrimman en stor fördelar: Den trycker inte på tänderna. Många av munproblemen hos hästar beror på vassa hakar på tänderna. När nosgrimman trycker på från utsidan blir det ännu värre. En remontgrimma ligger inte i närheten av kindtänderna, och kan därför inte irritera hästen där heller. (om hästen "plötsligt" får munproblem skall man låta en veterinär raspa tänderna på den).

Samtidigt kan väl påpekas att remontgrimmans stora nackdel är att spännet på den hamnar mitt i dreglet som blir när hästen tuggar på bettet. Det kan vara svårt att hålla lädret mjukt och fint här, varför det ibland blir besvärligt att spänna nosgrimman.

Pullargriman, slutligen, har jag ingen erfarenhet av alls, och tänker därför inte skriva något om den.

[ Kommentera | Upp ]

Tyglar

En normal tygel är ca 320 cm lång. Till ponnyer finns kortare tyglar. Förr, och speciellt på stångtyglar, var tyglarna olika långa så att den vänstra tygeln gjordes 3 cm längre än den högra. Det gör att tygeländarna ligger snyggt bredvid varandra när de faller ner på hästens högra sida. Dessa tyglar hade också en liten läderslejf sittande om båda tyglarna. Normalt hade man den längst ut på tygeländan. Men när man red med en hand sköt man fram den här läderslejfen och hade den alldeles bakom fingrarna. Då var det ingen risk att tyglarna gled i handen på ryttaren och blev längre och längre. Denna slejf fanns fortfarande för 10 år sedan kvar på en del stångtyglar, om än i rudimentärt skick, men nu är det länge sedan jag såg en sådan.

Vad man skall tänka på när man köper tygel är vilken typ av beläggning man vill ha, och vilken bredd. En vuxen person med normala händer håller bäst i en tygel som är 16 - 20 mm bred. Män med stora händer kan ha bredare tyglar. Att rida med en onödigt smal tygel är inte bra. Den är svårare att hålla fast och man får ta i med mer muskler för att hålla fast den, vilket leder till en okänsligare hand. Har man två tyglar som vid kandar, brukar man ha den ena smalare, 14-16 mm. Detta för att det inte skall bli för mycket att hålla i handen, och för att man lätt skall kunna skilja dem åt.

När man köper ett träns får man oftast med en vävribbtygel, en textiltygel med tvärslåar (ribbor) av läder med 13 cm mellanrum. Man rider länge och bra med en sådan tygel, men jag irriterar mig alltid på att det är så långt mellan ribborna. Det borde sitta dubbelt så många ribbor på dem. Ribbtyglar ger ett bra grepp i alla väder.

Gummityglar är enklare att reglera längden på, eftersom man inte måste hålla vid en ribba som på ribbtygeln. Likadant så upplever många ryttare med dragiga hästar att det inte gör lika ont i handen med en gummitygel som med en vävribbtygel. Nackdelen med gummitygeln är istället att det är svårt att veta hur lång den är och att man har båda lika långa, just för att det inte finns några utsedda greppställen på den. Nuförtiden finns det även rätt tunna och fina gummityglar.

När man säger lädertygel, tänker de flesta på en helt slät tygel som är näst intill omöjlig att rida med annat än gråmulna dagar när det inte är för varmt. Att hålla i en slät lädertygel som blivit blöt av regn eller hästens svett, är nästan omöjligt. Jag tror det är därför som det i vissa kretsar anses "finare" att rida på slät lädertygel än på andra tyglar.

Nu behöver inte en lädertygel vara slät. Jag har gjort mig några lädertyglar med läderribbor var sjätte centimeter. Dessa trivs jag så bra med att jag helst inte rider med andra. Det finns numera läderribbtyglar att köpa, men där sitter ribborna, precis som på vävribbtyglarna, för glest enligt min uppfattning. Jag vill ha dem med cirka 5 centimeters avstånd.

Vidare finns det (eller fanns i alla fall) flätade lädertyglar. Dessa är oftast väldigt breda och töjer sig fruktansvärt med åren. En bra modell är den lädertygel som har två läderremsor liksom virade runt tygeln från början till slut. De har nästan lika bra grepp som en ribbtygel.

Vid dressyrtävling finns det en del, enligt mitt tyckande, onödiga regler om vilka tyglar man får rida med. I klasser där man rider på träns får man ha tyglar av tyg eller läder, så där har de flesta vävribbtyglar. I kandar-klasser skall det vara lädertyglar även om man ibland ser att det används vävribbtyglar eller gummitygel som bridongtygel, vilket man alltså kan bli utesluten för om domaren eller någon konkurrent är petig. Även om dressyrreglementet har åsikter om materialet i tygeln säger den inget om hur den för övrigt skall se ut. Många tror att det måste vara släta lädertyglar, men fullt så illa är det alltså inte.

[ Kommentera | Upp ]

Bett

Alla vet vad ett bett är, och jag skall därför inte förklara detta närmare. Oberoende av vilken typ av bett vi använder oss av, så tar det plats i hästens mun. Man tror gärna att bettet ligger i "munhålan", dvs fritt. Om man själv sväljer ett par gånger, så märker man att tungan tar upp all plats i munnen. Någon munhåla finns det egentligen inte.

Bettets verkan följer den logiska "gå undan för tryck"-regeln. Bettet trycker mot en punkt, och hästen väljer att flytta huvudet/munnen eller vad det nu kan vara bort från det trycket.

Där bettet ligger i munnen, kommer det i kontakt med följande kroppsdelar:

Tungan. Tungan betraktas ofta som relativt okänslig, och bett som mest påverkar tungan är därför svåranvända. Jag tror idag att det är tvärt om. Tungan är mycket känslig, och bett som trycker mot tungan är obehagliga för hästen, varför det blir svårt att hantera en häst där bettet trycker för mycket mot tungan. Det märks tydligt om hästen lägger tungan över bettet, för då går den knappt att påverka. Det är vanligt att hästar som inte trivs med bettet (eller ryttarens hand, nota bene)  drar upp tungan eller sticker ut den åt sidan. Tungan är ju det enda organ i munnen som hästen kan flytta på. Riden av en ryttare med dålig hand hade hästen nog gärna flyttat bort fler delar av munnen.

Lanen, den tandfria delen på hästens underkäke. Trycker bettet mot lanen, uppmanas hästen att sänka huvudet genom att böja in nacken eller halsen, en bra effekt på hästar som går med stel hals.

Mungipan. Tryck mot mungipan uppmanar hästen att lyfta huvudet, en bra effekt på hästar som går med huvudet för lågt. Har hästen redan huvudet för högt, blir istället effekten att hästen för huvudet än mer uppåt och bakåt. Behöver man tvärbromsa, är ett tygeltag mot mungipan det bästa.

Läpparna. Flyttar vi bettet i sidled i hästens mun, vilket är möjligt med tränsbett, åstadkommer vi ett tryc på motsatta läpp och kan på det viset styra hästarna i sidled (ledande tygeltag).

Kindkedjegropen. Stångbett har en kedja, kindkedja (eng. chin = haka, kan också stavas kinnkedja). När man tar i tygeln, ökar kindkedjans tryck i kindkedjegropen. Detta tryck i kombination med mundelens tryck i munnen, föranleder hästen att föra nacke och panna framåt.

Gommen. Alla bett känns i hästens gom. Prova själv att lägga något på tungan och stänga munnen, utan att det som ligger på tungan samtidigt tar i gommen. Det går inte. Problemet med tryck i gommen är att det ofta ger motstridiga signaler till hästen. Tänk ett tränsbett med hästens huvud i normalläge. Bettet verkar mot lanen och säger till hästen "sänk ditt huvud och korta din form". När tränsbettet böjer sig, ökar även trycket i gommen, som ju då faktiskt säger till hästen "kör fram näsan". Samma sak händer med stångbettet. När tygeln sträcks och trycket mot lanerna ökar, vrids stångbettet i hästens mun och tungfrihetens båge tar mot gommen. Oftast är gomtrycket, liksom tryck på tungan, något vi vill undvika, och med ett vettigt hanterande av bettet är det inget större problem.

Man kan även använda gomtrycket, men det görs sällan. Stångbett med mycket hög tungfrihet, s k skedbett, ger ett tryck långt upp i gommen, som förtydligar kindkedjans signal att föra pannan och nacken framåt och sträcka ut halsen. Med sådana bett skall man leka försiktigt.

Säkerligen påverkar bettet även kindens utsida, men detta nämns sällan.

Om man vill bilda sig en grov uppfattning om hur olika bett verkar så finns det en bra övning. Du behöver en medhjälpare (men ingen häst), de bett du vill testa, samt ett par tyglar.

Ställ dig på golvet och håll fram dina händer bredvid varandra med handflatorna upp. Dina handflator föreställer hästens underkäke, tummarna överkäken och mungipan finns där tumme och hand möts. Ta sedan bettet "i munnen" och låt medhjälparen stå bakom och ta tygeltag som vanligt. Om det är ett stångbett som du skall testa så spänn kedjan under "underkäken" precis som den skall vara.

Även om den här testen inte tar hänsyn till olika hästars olika munnar så är den lärorik. Framför allt inser man vilken skillnad det är i effekt på stångbett och tränsbett.

Ofta kallas ett bett som fungerar bättre för "skarpare". Det får det att låta som om det är fel att använda ett bett som fungerar bättre. Att en häst lyder bättre med bett A än med bett B, behöver inte betyda att bett A är mer smärtsamt eller obehagligt. Det är snarare tvärtom: bett B gör ont eller är obehagligt vilket gör att hästen har svårt att förstå det eller, för att undvika smärta, måste värja sig mot det. Med bett A, som känns behagligt för hästen i munnen och på ett bra sätt förmedlar ryttarens signaler, är hästen lugn och tillfreds och kan sköta sitt jobb utan att bli störd av ett dåligt bett.

Det bett som hästen lyssnar mest på är alltså inte det "skarpaste", snarare det mest välpassande.

Det finns en uppsjö av bett. Man kan dela in dem i tre grupper: tränsbett, stångbett och lyftande bett

[ Kommentera | Upp ]

Tränsbett

Tränsbett är bett där tygeln sitter mitt för bettets munstycke. Hit räknas det vanliga tränsbettet och dess tunnare kamrat bridongbettet, samt en mängd olika "specialbett"

I vår del av världen, och i vår tid, är tränsbettet det som alla ryttare och alla hästar först kommer i kontakt med. I äldre litteratur, från 1600- och 1700talen, kan man istället läsa att ovana ryttare inte bör umgås för mycket med tränsbett, eftersom de då blir för stumma och grova i sina händer. Av samma anledning sade man att hästar som rids för mycket på tränsbett blir stumma i munnen.Idag har pendeln svängt. Tränsbettet är normalverktyg, och istället varnar man för att stångbetten är mycket skarpa och svåra för hästen att förstå mm.

Tar man tygeltaget

• Uppåt påverkar man mest mungipan och lyfter hästens huvud

• Utåt så flyttar man bettet i sidled och största påverkan blir på motsatt läpp. På det sättet kan man styra.

• Bakåt påverkar man lan, tunga och mungipa. Hur mycket det blir av var, beror på hur hästen håller sitt huvud.

Tränsbettets verkan påverkas inte enbart av tygeltagens riktning, utan även på hästens huvudställning. På hästar som går med huvudet för högt, är tränsbettets formgivande förmåga mycket litet, eftersom ju alla tygeltag uppmanar den att ta huvudet än närmare ryttaren = bakåt. Man kan dock alltid böja hästen med ett tränsbett, även om den går med huvudet för högt.

Hur skarpt ett tränsbett är, regleras av tre olika egenskaper:

• Tjockleken. Ett tjockt bett är mildare än ett smalt.

• Antalet leder. Ett ledat bett verkar mer på lanen och mindre på tungan, och är därmed skarpare

• Böjningen. Ett böjt bett verkar mer på lanen och mindre på tungan, och är därmed skarpare

Hur mycket tränsbettet verkar på tungan och hur mycket det verkar på lanen, beror på hur böjt och rörligt bettet är.

Tränsbettet är ofta ledat, men det finns även stela tränsbett. De ser ut som en grov pinne med en ring i varje ända. Är ett stelt tränsbett helt rakt ligger det enbart mot tungan och kan knappt användas. Det blir dessutom väldigt vingligt i munnen på hästen vilket knappast är behagligt.. Ju mer böjt bettet är, desto mera verkar det på lanen och blir i och med det skarpare. Till skillnad från ledade bett lyfter sig ett stelt bett från andra lanen när man tar ett tygeltag.

Ett normalt tränsbett är 2-delat med en led på mitten. Detta bett är rörligare, och tar man i ena tygeln lyfter det inte från andra lanen, vilket är fallet med det oledade tränsbettet. Även detta bett kan vara rakt eller böjt, och den böjda varianten lyder de flesta hästar bättre än den raka. Dessa bett finns också som ihåliga eller solida. Jag har hört sägas att hästar trivs olika med dem, men jag har aldrig märkt någon skillnad.

3-delade tränsbett har blivit mycket populära de senaste åren. Dessa är mycket rörliga och behagliga för hästen, och verkar mest på lanen och mycket lite på tungan. På det viset blir detta ett mycket tydligt bett för hästen, samtidigt som de inte irriterar hästen i gommen.

Ovanstående bett är godkända på dressyrtävling i lätt klass, men det finns en uppsjö av andra tränsbett, bla:

• 4-delade bett, som ser ut som 4 kulor på rad. Kallas waterford-bett

• Saxbettet som har två munstycken fästa i samma ringar. Munstyckena är asymmetriskt delade, och lyfts därför effektivt från tungan.

• Rullbett med ringar runt ett tunt munstycke, så att bettet kan röra sig även om hästen håller hårt i det

• Gummibett läderbett och plastbett. Finns både ledade och oledade

• Bett av andra metaller och även bett av två eller tre metaller. Det påstås att metallsmaken kan avgöra om hästen trivs med bettet eller inte

• Tungfelsbett, på vilkas mitt det sitter en liten skedliknande grej, som skall ligga platt på tungan uppåt i munnen och hindra att hästen lägger tungan över bettet.

Jag är inte förtjust i något av de ovanstående.

Det finns ytterligare en egenskap att klassificera tränsbett efter, och det är utseendet på ringarna

• Ringbett kallas den vanliga typen med runda ringar

• D-ringbett har ringar som är avplattade mot hästens mun, så att det är svårare för bettet att glida in i munnen på hästen. Detta kan vara en fördel om man vill kunna ta kraftiga ledande tygeltag. D-bettets ringar är oftast fyrkantiga, så att tygeln sitter i ringens nedersta del. På det viset får man en effekt som liknar de lyftande bettens, fast inte lika markerad som hos dessa.

• Eggbett kallas av okänd anledning bett, där munstycket blir bredare i ändarna, och bettet slutar i en oval ring.

• Bett med parerstänger. Dessa bett har innanför ringen en stång som löper ca 5 cm uppåt och lika långt nedåt. Denna parerstång hindrar att bettet glider genom munnen på hästen på samma sätt som D-ringen och ger även ett tydligt tryck utanpå kinden, en funktion som liknar kapsonens.

Tränsbetten blir skarpare om munstycket blir tunnare. För tjocka bett skall man undvika, eftersom hästen inte kan stänga munnen om dem. Lagom tjocka bett är 14-18mm.

De allra flesta hästar trivs bra med ett vanligt tvådelat tränsbett. Det finns ingen anledning att leta efter sepicalbett.

[ Kommentera | Upp ]

Stångbett

Med tränsbettet kan vi föra bettet i de flesta riktningar: bakåt, uppåt och åt sidan. Stångbettet kan vi bara föra bakåt eller nedåt. Med stångbettet kan vi också föra hästens nacke framåt.

Namnet har stångbettet fått av de två hävstängerna, en på varje sida, som är idén med hela bettet.  Stången består av två skänklar, överskänkeln ovanför munstycket och underskänkeln nedanför munstycket Högst upp i överskänkeln sitter en kedja, kindkedjan, fast. Längst ned i underskänkeln sitter tygeln fast. Det är kindkedjan, som löper under hakan i kindkedjegropen, som skiljer stångbettet från de lyftande betten.

När man tar i stångtygeln, kläms bettet med hjälp av kindkedjan åt om underkäken, och verkar således med hävstångsverkan ungefär lika mycket på båda sidorna i munnen. Denna konstruktion gör att det inte går att leda eller lyfta med ett stångbett. Ett ledande tygeltag skall ju flytta bettet i sidled, men försöker man detta med ett stångbettet  åstadkommer man bara att bettet hamnar snett i munnen på hästen. Han uppfattar det inte som ett ledande tygeltag. Ett lyftande tygeltag skall ju gå uppåt mot hästens mungipa, men eftersom stångbettet bara klämmer åt om underkäken, oberoende åt vilket håll vi tar tygeltaget, uppfattar hästen inte att vi lyfter.

Man kan prova hur ett stångbett fungerar genom att hålla det i en eller båda händer. Man vänder handflatorna uppåt, lägger mundelen i handflatorna och tummarna ovanpå bettet. Sedan spänner man kindkedjan under handlederna. Låter man sedan någon dra i tyglarna, känns det i handen som det annars hade gjort i hästens mun. (Detta enkla experiment kan även göras med andra bett.) Man blir förvånad över hur mycket kindkedjan känns. Den tar nästan kraftigare än vad bettets mundel gör. Detta tryck under hakan får hästen att sträcka ut halsen och gå framåt med nacken.

Stångbettets fördelar är att det ligger stadigt i hästens mun, och att man med det kan länga ut hästens hals. Mundelen för huvudet nedåt, och kindkedjan för nacken framåt. På hästar som ofta hamnar med huvudet för högt, är därför stångbettet ett bra redskap, gärna kombinerat med en bridong eller kapson. Samtidigt är det ett skarpt bett, eftersom hävstångsmekanismen gör att det verkar i hästens mun starkare än vi tar i tygeln. Stången använder vi alltså i stort sett enbart när vi vill förhålla, ställa eller understödja.

Ett stångbett rör sig inte i sidled i hästens mun och skall därför vara lika brett som hästens mun. Är bettet för brett vill hästen hålla det snett ( i sidled) i munnen. Då hamnar tungfriheten snett i hästen mun, och blir dessutom bred i förhållande till den delen som ligger kvar på lanen. Det är alltid den snälla delen av stångbettet som sticker ut utanför munnen på hästen.

Hur skarpt ett stångbett är, regleras av tre olika egenskaper:

• Tjockleken på munstycket. Ju tjockare, desto mildare. Det är ingen bra ide att ha ett alltför tjockt munstycke, eftersom hästen då får väldigt mycket i munnen, och det blir bökigt för honom. En del bett är så tjocka att hästen har svårt att stänga munnen om dem.

• Storleken på tungfriheten, dvs "böjen" mitt på munstycket. Ju högrestörre denna är, desto mindre verkar bettet tungan och mer på lanen.

• Längdförhållandet mellan bettets över- och underskänkel. Ju större skillnad här, desto större är hävstångseffekten

Till gruppen av stångbett hör enkelt uttryckt alla bett som har en kindkedja. Den vanligaste är väl  förutom den vanliga "kandar-stången", jaktstången. Även westernryttarnas stångbett hör hit, samt en uppsjö av olika bett med underliga namn (Liverpool-bett, bristol-stång, snaffle-bett mm) som förekommer i stort sett enbart inom körning.

Bettens form är ju alltid en kompromiss eftersom ju ingen hästmun är gjord att ha bett i. Hästens mun är gjord för att äta med. Att få ett fullt fungerande bett blir därför en omöjlighet. Vi får göra en så bra kompromiss som möjligt.

Tungfrihetens bredd är smalare än tungan. Till vår glädje kan vi dock konstatera att tungor är rätt formbara och sällan är det problem för en avslappnad tunga att "slinka in" i tungfriheten. Tungfriheten går inte att göra bredare eftersom den ju måste vara smalare än vad lanerna är breda. Annars hamnar ju tungfiheten bredvid lanerna och sjunker ner och vips så ligger den på tungan igen. En man vid namn Segundo försökte lösa problemet genom att göra breda tungfriheter som smalnade av nedtill. Tanken är god så långt, men risken är stor att "insmalningarna" missar lanerna och blir skarpa hörn som trycker på demsamma. Inget bra.

Mycket av min högport-fobi försvann när jag en gång träffade en flicka med tre stora runda kulor piercade i tungan. På frågan hur det kändes berättade hon lugnt att hon efter hand hade fått matschande gropar i gommen där kulorna bekvämt låg. Samma sak är det nog med betten; hästens mun formar sig odramatiskt efter dem.

Höga tungfriheter är sällan mer än en centimeter högre än en normal, oftast skiljer det 4-5mm. Risken för skav i gommen, och vad man oroar sig för, är således inte särdeles stor. Skillnaden blir emellertid stor; hästarna reagerar kraftigt olika på dem. En del trivs med det, andra gör det inte. Förmodligen finns orsaken till detta att finna i hur hästarna i sin tur ser ut i munnen. En del har kaftigare tunga och gillar högre tungfrihet.

Vill man vara säker på att undvika gom-olyckor plockar man av nosremmen, Då kan hästen enkelt gapa ifall det skaver någonstans.

Den högre porten riskerar att bli ett otrevligt redskap eftersom hästen inte har samma möjlighet att undersöka och gosa med en hög port som med en låg. Vi vill ju kunna kommunicera med hästens tunga (den första muskel vi skall få hästen att vilja slappna av i) och då är det bäst om bettet tillåter hästen att hålla i bettet. Vad som är lagom där, får man prova sig fram till.

Om man någon gång kikar in i hästen mun,  ser man att den smala tungan som vi oftast ser i hästen mun endast är tungspetsen. Längre in i munnen blir tungan markant kraftigare. Övergången mellan den smala och tjocka delen av tungan är tvär och markerad. Om en häst har denna övergång långt fram i munnen,  måste en låg tungfrihet inskränka rätt avsevärt på möjligheten att "hålla tungan rätt i mun".

Om man rider på kandar, alltså stång plus bridong, finns det en risk att betten trasslar ihop sig om porten är för hög. Hästen lägger oftast bridongen ovanpå (mot gommen) stången varför det nog kan bli trixigt att hålla isär betten med hög port.

Lösa skänklar kan ju vara lösa på olika sätt. Om de är lösa så att man kan dra den ena bakåt medan den andra inte följer med, är jag inte förtjust i dem. Sådana bett kallas i westernkretser för "correction bits" och skall användas just till det: Att under en övergång få stumma munnar medgörliga. Vad som händer om man drar i ena tygeln med ett sådant bett är att den andra skänkeln roterar framåt genom kindkedjans dragande. Samma sak händer med månget hackamore. När elever kommer in med sådana bett brukar jag binda ihop underskänklarna med ett höbalsnöre. Då får man skänklar som åtminstone nästan samarbetar med varandra och alla ryttare har hittils märkt att hästen är nöjdare med den inrättningen. Samma sak med samma resultat har jag mången gång gjort med hackamore.

[ Kommentera | Upp ]

Kedjan på stångbettet

Ibland här man sägas att man skall få in två fingrar mellan kindkedjegropen och kedjan. Dessa två fingrar kommer från en annan kontroll. Det är hur man kontrollerar om nosremmen är lös nog. Ofta hör man att samma princip skulle gälla för kindkedjan, men den har vi andra "regler" för.

Ett stångbett fungerar lite olika beroende på hur mycket bakåt skänklarna kan röra sig när man sträcker tygeln. Bäst effekt får man om bettet kan röra sig till maximalt 45 graders vinkel mot munnen. Om bettet vrider sig mer, kortar man kedjan och om det rör sig för lite, länger man ut den.

Således sätter man på kedjan på bettet och drar rätt bestämt bakåt i skänlarna. Då kan man enkelt se hur stor vinkeln blir. Detta skall din instruktör kunna hjälpa dig med.

[ Kommentera | Upp ]

Om raka och böjda stångbett

Det pratas mycket i akademiska kretsar om raka stångett, svängda stångbett, lyftande stångbett mm. Ofta kan detta vara svårt och förstå och jag skall försöka reda ut begreppen en bit för er.

Titta på betten på bilden nedan. Där har vi två raka och ett tillbakaböjt bett. De raka utmärker sig genom att tygel-ringen sitter fast i en linje mitt under överskänkeln. Detta gäller de två betten till vänster på bilden. Att skänkeln är rak eller svängd har ingen betydelse.

Bettet till höger skiljer sig från de andra två genom att tygelringen sitter fast en bra bit (ca 3cm) bakom lodlinjen genom bettet. Det är detta som avses med tillbakaböjda bett, som även ibland kallas för lyftande.

På bilden nedan har jag hängt upp tre andra bett för att visa hur betten roterar, beroende på vinkeln. De två vänstra betten är raka och hänger i stort sett rakt upp och ned. Betten lutar lite på grund av vikten från bland annat kindkedjekroken. Bettet till höger, samma modell som det högra bettet ovan, hänger på ett annat sätt. Här ser vi att överskänkeln lutar kraftigt tillbaka (åt höger i bild).

De två betten till vänster betraktar vi som raka, och bettet till höger som tillbakaböjt eller "lyftande".

Detta gör skillnad i hästens mun och märks rätt tydligt vid ridning.

Ett tillbakaböjt bett får hästen att gå med munnen längre fram. Det passar således bra på hästar som ofta går bakom hand på ett normalt stångbett och är "rädd" för bettet. Vad som åstadkommer detta vet jag inte. Jag har spekulerat i det och även hört en del andra spekulationer, men vi alla gissar mest.

Att de bakåtböjda betten betraktas som lyftande beror på att hästen genom att få fram nosen får en bättre båge på halsen och inte längre knäcker av vid tredje halskotan. Då hamnar ju huvudet högre. Man skall inte tro att bettet reser upp hästen så som man använder begreppet för att förklara samling. Till det behöver vi ett tränsbett. Det bakåtböjda bettet länger ut hästens hals.

Enkelt kan man säga att ju längre bak som tygeln är fästad, desto längre fram kommer hästens näsa.

På bilden till vänster har jag fotoshoppat fram två framåtböjda bett. Sådana beskrivs av bland annat de la Guérinière. Han rekommenderar dem på hästar med mycket hårda munnar. Med ett sådant bett hamnar hästens näsa längre bak än på ett rakt bett. Jag har hört från dem som sett sådana bett användas, att hästen mest hamnar bakom hand.

Ibland hör jag folk tro att dessa farmåtböjda bett skulle hjälpa till framåt-nedåt, men de tar alltså hästen nedåt-bakåt.

Vill man prova att rida med ett framåtböjt bett, kan man enkelt sätta på ett akademiskt bett (det längst till höger ovan) bak och fram.

Nu finns det fler parametrar att ta hänsyn till när man väljer stångbett, bland annat skänklarnas längd och tungfrihetes form.

[ 13 kommentarer | Upp ]

Lyftande bett

Enkelt uttryckt, kan man säga att detta är stångbett, där man har tagit bort kindkedjan. Det är inte längre något som håller fast bettet, utan när man tar i tygel lyfts bettet i hästens mun och tygeltaget går huvudsakligen mot mungipan. Vi tänker oss då alltså att hästen håller huvudet med munnen nedåt marken, så med uppåt menar jag inte mot överkäken/gommen, utan mot mungipan och örat. Bettet fungerar alltså på samma sätt som om ryttaren rider med hög hand.

De idag vanligaste typerna av lyftande bett är:

• gags och

• Pessoabett.

Gags är en rätt klumpig konstruktion där tränsets sidstycke är omgjort till att löpa genom 2 hål, borrade i bettringen, ett ovanför och ett nedanför mundelen. Nedanför bettringen fästs tygeln i det förlängda sidstycket. Tanken var att då man tog i tygeln skulle bettringen lyftas och rotera så att bettet lyftes uppåt i hästens mun.

I början på 90-talet kom Pessoabettet. Detta är smidigare, och man sätter det på ett vanligt tränshuvudlag. Pessoabettet är ett vanligt tränsbett, där man har svetsat på en liten ring högst upp på bettringen, medan en eller två på varandra svetsade ringar är fastsvetsade längst ned på bettringen. På det viset har man konstruerat ett bett med 2 skänklar.

I den översta ringen, sätter man sidstycket, och tygeln fästs i någon av de 2 nedersta ringarna. Man kan även sätta tygeln i den vanliga tränsbettringen, och då har man ett vanligt tränsbett. Eftersom man fäster sidstycket högre upp på ett pessoabett än på ett tränsbett måste sidstycket kortas lite när man byter till pessoabett. Bettet skall ligga lika högt upp i munnen som ett vanligt tränsbett gör.

Eftersom tygeln inte sitter i munstyckets förlängning kan vi liksom med stången inte använda ett ledande tygeltag. Det enda som händer, är att bettets skänkel eller ring rör sig i sidled, inte bettet. Det kan därför upplevas som svårare att styra med ett pessoabett än med ett tränsbett.

Till skillnad från stångbettet kan vi här ta ett lyftande tygeltag och endast lyftande tygeltag eftersom bettet alltid åker uppåt i munnen när man tar i tygeln. Tygeltagen blir lyftande, oberoende av var hästen håller sitt huvud. Alla tygeltag går mot mungiporna och mot tänderna, vilket få hästar trivs med. Bett av denna typ får betraktas som "correction bits" som kan användas under en övergångsperiod. jag har aldrg sett en häst som vill söka stöd på bett av denna typ.

Att pessoabettet effektivt lyfter hästens huvud gör att det är bra på hästar som gärna bockar.

[ Kommentera | Upp ]

Kombinerande bett

Att det blir svårare att styra, och att stångbett och Pessoabett/gags är skarpa, gör att man ibland kombinerar dessa bett med ett tränsbett. Detta kan man göra på två sätt: antingen genom att helt enkelt lägga in ett tränsbett också. Detta gör man ofta med hackamore, och även med stång. Har man stångbett och ett tunt tränsbett, får man ett kandar.

Man kan även göra så, att man sätter en tygel till i bettet. Denna tygel sätter man mitt för bettets munstycke, och får på det viset en tränstygel. På pessoabettet finns ju redan en vanlig tränsring att sätta tygeln i, men på stångbettet får man sätta dit en "tränsring", och får då ett pelhambett.

Pelhambettet finns av många typer. Det kan ha ett munstycke antingen som ett tränsbett, eller som ett stångbett. Det finns även i gummi, plast och läder.

Det bekymmer man då skaffar sig genom att vinna tränsfunktionen, är att man har två tyglar att tampas med. Normalt är detta inget bekymmer (tycker jag), men eftersom många tycker det, har någon uppfunnit deltatygeln.

Deltatygeln är en ca 25 cm lång läderrem som man sätter som en ögla mellan stångtygelns och bridongtygelns fästringar. På denna rem sätter man sedan fast sin tygel. Tyvärr kommer man med denna lösning bara halvvägs. Man får här en tygel, som alltid tar i båda bettfunktionerna, och eftersom inte heller denna tygel kommer mitt för bettets munstycke, kan man fortfarande inte ta ledande tygeltag speciellt bra. Det är också fortfarande svårt att lyfta hästens huvud, eftersom man alltid har stångfunktionen inkopplad. Med dubbla tyglar klarar man galant av alla dessa funktioner.

[ Kommentera | Upp ]

Hackamore

Om man med bett menar det hästen har i munnen, så är hackamore inget bett, men hur som helst så är det en betsling. Hackamoret är som en kraftig grimma eller nosrem, på vilken man har satt en hävstång på var sida Remmen om nosen sitter i samma höjd som en engelsk nosgrimma eller lägre, dock inte så att det klämmer om mungipan. I dessa hävstänger (skänklar) fäster man tyglarna på samma sätt som på ett stångbett. När man tar i tygeln, drar man åt remmen om hästens nos, och när man ger efter på tygeln öppnar sig remmen igen. Vilken sidas skänkel som spänner åt, gör inte så stor skillnad.

Hackamoret fungerar alltså som ett stångbett, och i och med det så är vi återigen där att det är svårt att styra. Det finns några få hackamore utan skänklar, och som därmed fungerar som ett tränsbett, men de är ovanliga.

Hackamore kan användas på hästar som är "krångliga i munnen". Många hästar trivs bättre när det tar om näsan. Hackamore är förbjudet på ponnytävling, och får naturligtvis inte användas på dressyrtävling (eftersom ju bara träns och kandar är tillåtna där).

Det är vanligt att man kombinerar hackamore med ett tränsbett, och då antingen med dubbla tyglar, eller med en deltatygel.

[ Kommentera | Upp ]

Om kapsoner

Utöver longering kan kapsoner användas vid ridning, på samma sätt som träns- eller bridongbett. Kapsonen kan kombineras med tränsbett, och fungerar bra tillsammans med ett stångbett. Man byter alltså ut kandarets bridongbett eller stångbett.

Kapsoner används till att stanna, böja, lyfta och leda och har i stort samma funktioner som ett träns- eller bridongbett. En häst undersöker saker med mun och mule, inte med näsryggen. Det kan således vara svårt för hästen att kommunicera med ryttaren via kapsonen. En del hästar fungerar bäst med kapson, andra med träns/ bridong. För hästar med "förstörda munnar" är kapsoner ofta ett bra sätt att få hästen positiv till ridning och ryttarens hand.

Kapsonen kan ha ledat nosjärn, som de "vanliga" kapsoner vi alla känner till, men kan också ha oledade, stela nosjärn. Min erfarenhet är att stela nosjärn är att föredra, eftersom dessa ligger stadigare och inte kan åka runt på hästens näsa. Även om stela kapsoner alltid rör sig lite i sidled, blir de kvar på näsan och arbetar som de skall.

Kapsonens skärpa beror på följande:

• Järnets bredd
• Järnets form
• Eventuell stoppnings tjocklek

Ju smalare anläggningsyta, ju skarpare kapson.

Det är enklare att på egen hand vaddera en för skarp kapson, än att försöka få en för mild skarpare

Kapsonen skall kunna lyftas 1-2 cm från nosryggen. Den får inte sitta för hårt. Kapsonen behöver inte följa nosryggens form. Den skall ligga an på nosryggens "hörn" och får inte vara trängre än att ett finger kan föras in mellan kind och kapson. Kapsonen bör sitta lågt för att ge bästa effekt, ungefär som en remontgrimma.

Kapsoner med platt nosjärn kan formas om för att passa just din häst. Det kan till exempel en hovslagare enkelt göra.

Vid ridning med kapson och träns, är risken för kläm i mungipan minst, om man sätter kapsonen som en remontgrimma, dvs. nedanför bettet.

Kapsonens ringar sitter ju längre fram på hästens huvud, än ringarna på träns och stångbett. Det är därför motiverat att använda en extra lång tygel till kapsonen, särdeles på större hästar. Med en för kort tygel blir det svårt att rida.

[ Kommentera | Upp ]

Hjälptyglar

Hjälptyglar är ett samlingsbegrepp på olika remmar och anordningar, som på något sätt används för att reglera hästens huvudställning eller bettets inverkan. En del hjälptyglar går via ryttarens hand, medan andra är fästa direkt i hästen.

Alla skaffar sig väldigt tidigt åsikter om hjälptyglar, ofta långt innan de själva har provat att använda dem. Tyvärr är det här som så ofta i andra sammanhang, att dessa åsikter mer grundar sig på tyckande än på erfarenhet. Jag anser här som alltid annars i sådana här debatter, att vi skall lära oss hur dessa hjälpmedel fungerar, så att vi kan använda dem på rätt sätt när det är motiverat

På engelska heter hjälptyglar "tie downs", vilket betyder "knyta ned". Detta beskriver vad det handlar om. Man har dem för att hindra hästen att få upp huvudet och protestera mot eller motarbeta ryttarens hand. Vad man måste vara medveten om är att alla "tie downs" ändrar bettets funktion i hästens mun. Tygeltagen arbetar mera mot lanerna och mindre mot mungiporna än vad ett rent tränsbett gör. Detta medför inte enbart fördelar utan också en rad problem. Till exempel så stoppas "skenande hästar" bäst med tygeltag som går mot mungipan istället för lanen. Detta blir svårare med hjälptygel på. Jag har suttit på hästar som, förvisso med  vackert krökt hals, sprungit av ridbanan med mig när jag haft dem på graman, därför att min möjlighet att snabbt och effektivt stanna dem har försvunnit. Utan graman såg de inte lika vackra ut, men jag kunde mycket enklare styra dem dit jag ville.

[ Kommentera | Upp ]

Martingal

Martingal är den mest använda hjälptygeln. Det finns tillfällen när den är bra, men de flesta gånger den används, är den onödig och kan till och med försvåra ridningen.

Martingalen förhindrar oss från att ta tygeltag uppåt, vilket försvårar på hästar som bockar, eller går med huvudet för lågt. Inom travsporten sätter man på martingal på hästar som är alltför känsliga i munnen, just för att de inte skall få så mycket mot mungipan.

Eftersom man med martingal inte kan lyfta hästen huvud och det knappt går att leda, blir verkan rätt likt ett stångbetts

Martingalen ser till att tygeln fortfarande verkar mot lanen när hästen höjer huvudet, t ex på väg mot ett hinder. Således verkar tygeln likadant oberoende av var hästen har huvudet. Martingalen gör också att det alltid är lika långt mellan ryttarens hand och hästens mun, även när hästen höjer huvudet. När hästen höjer huvudet kommer munnen  närmre ryttaren så att man utan martingal får händerna i magen. Detta kan vara dumt inne på en hoppbana.

[ Kommentera | Upp ]

Graman

Gramanen är nog den mest omdiskuterade och hatade hjälptygeln av dem alla, och just för att det är så prestigeladdat att använda den eller inte används den många gånger vid fel tillfälle.

Gramanen är den mest mångsidiga av alla hjälptyglar, väldigt mycket beroende på att ryttaren kan reglera längden på den under ridturens gång. Hur den verkar, beror på hur man fäster den på hästen.

Fästs gramanen lågt, dvs. mellan frambenen, får man en tydlig riktning bakåt-nedåt på tygeltagen. Det kan vara bra ett kort tag på hästar som går med huvudet för högt, men gramanen är så klumpig is in funktion att de flesta andra sätt är bättre.

Fäster man gramanen högt, dvs. vid ryttarens fot eller kanske till och med i sadeln, får man en lite annan effekt. Med gramanen fäst så, kan man få tydligare effekt i ett böjande tygeltag. Denna typ av gramananvändning är ofta avbildad och citerad under historien.

Eftersom man kan länga och korta gramanen kan man fortfarande använda alla tygeltag, vilket man inte kan med martingal. Många upplever att det blir svårare med ledande tygeltag med martingal, men det blir det inte med graman. Man kan också fortfarande lyfta hästens huvud med gramanen på. Om gramanen är sträckt just då är det naturligtvis svårt, men behöver man lyfta skall inte gramanen vara sträckt.

Eftersom gramanen löper genom bettringen är det omöjligt att rycka hästen i munnen med den. Dock har jag under alla mina år aldrig sett god ridning med graman. Jag har tidvis varit flitig användare av den men kan i backspegeln se att den nog gjorde mer skada än nytta på min ridning.

[ Kommentera | Upp ]

Thidemantygel

Om man vill ha gramanens effekt, men inte vill hålla i två tyglar, finns det ett alternativ som heter thiedemantygel. Enkelt uttryckt så har man klippt av gramantygeln ett par dm efter att den, underifrån kommande, har passerat bettet, och där sätter man fast den i den vanliga tygeln med en karbinhake. Som allt annat har även thiedemantygeln för- och nackdelar, men är nog en av de prylar där jag tycker att nackdelarna överväger.

När Thiedemantygeln är i arbete, gör den ett lika gott jobb som en graman. Problemen uppstår när man inte längre vill använda den. Till exempel så uppstår det vanliga problemet att det är svårt att styra, eftersom en sträckt thiedeman hämmar de ledande tygeltagen. Likadant har vi nog alla sett hästar på lång tygel, där thiedemantygeln hindrar dem från att föra nosen framåt och uppåt. Hästar går runt med halsen i båge och nosen strax framför framknäna trots att tygeln hänger. Det ser mycket obekvämt ut, och är det säkert också.

Att den inte går att snabbt koppla loss gör ju att thiedemantygeln påminner om martingalen. På en martingal kan hästen i alla fall röra huvudet normalt på lång tygel.

Som generell inspänning på lektionshästar och liknande vill jag inte rekommendera thiedemantygeln därför att den minskar ryttarens möjlighet att styra och bromsa och att den är obekväm för hästen på lång tygel. Som sådan inspänning rekommenderar jag den föga använda gouge-tygeln (en släkting till chambongen).

[ Kommentera | Upp ]